Öppet brev till alla idioter därute

By on November 24, 2013 in Archive, Columns

Globalt räknar man med att en femtedel av alla världens kvinnor blir utsatta för antingen våldtäkt eller våldtäktsförsök under sin livstid. En femtedel. Enbart av det skälet kanske man ska undvika att skämta så frigjort om våldtäkt. Använda ordet så himla ledigt i vardagen. För det gör vi ju. Eller, ja, det gör ni ju.

Sedan lite drygt två och ett halvt år tillbaka, har jag inte längre kunna skratta och säga ”sluta rapea mig, haha” när någon kanske raggar för uppenbart. Jag har inte kunnat delta i debatter om för- och nackdelarna med våldtäktsförebyggande trosor. Jag har inte kunnat skratta och skrika incest när två kompisar haffar. Jag har inte kunnat skämta om att en skribent på Sveriges mest lästa tidning jämför att få en tårta i ansiktet med att bli våldtagen. Jag har inte kunnat, och jag kan inte.

Och jag tycker ändå, att på något sätt, fler ska ha lite mer av en spärr framför denna typ av ämnen. Fler än de som har blivit utsatta, det vill säga. För jag är inte ensam. Jag är inte ensam med att försöka låtsas som om dessa saker inte berör mig, när jag hör andra skämta och prata om dem. Och det behöver inte ens vara elaka rape-jokes, för att jag ska reagera. Det räcker med att du pratar om det som om du vet, vet att ”vissa faktiskt överdriver”, vet att ”killar inte kan bli våldtagna”, vet att ”en kompiskompiskompis gjorde slut med sin tjej och då låtsades hon att han hade våldtagit henne”, vet att ”vissa tänder faktiskt på att känna sig våldtagna”. Vet att ”även om det är jättehemskt och helt sjukt så kan man ju faktiskt undvika sådana platser där det finns sådana människor som våldtar”. För egentligen kan man ju liksom aldrig veta, vissa säger ju liksom bara så för att hämnas, eller att inte bli ansedda som slampor om de har legat med någon när de kanske var för fulla. Eventuellt kan man ju också ta på sig mer kläder. Och sluta få folk att tro att man vill mer än vad man vill.

Ni vet så himla mycket! Och jag förstår att ni kan göra det, jag gör verkligen det. Men jag förstår inte hur. Jag förstår inte hur ni lyckas distansera er så väldans mycket från något som en femtedel av alla kvinnor i världen någon gång tyvärr kommer få erfara. Jag förstår inte hur ni fortfarande kan hävda att det inte finns en könsmaktsordning. Jag förstår inte hur ni fortfarande, trots att vi har fått den hemska sanningen upptryckt i våra ansikten gång på gång, kan mena på att om man är en duktig flicka med täckande kläder som går direkt hem efter skolan och aldrig pratar med främlingar eller dricker alkohol kan undvika att bli utsatt för sexuella övergrepp. Som om det var något man kunde styra över. Som om det någonsin var offrets fel. Den hemska sanningen är att det inte är skuggestalter i mörka gränder som begår dessa brott. Själv var jag nykter när det hände, hade på mig mjukisbyxor och t-shirt, och personen som gjorde det hade jag känt länge. De är våra polare, de är våra bästa kompisar. 86 % av alla anmälda, fullbordade, våldtäkter mot kvinnor sker inomhus, och 26 % av alla våldtäkter sker i hemmet på antingen gärningsmannen eller offret. Nästan alltid är det någon man känner. Nästan aldrig är det skuggestalterna, nästan alltid är det polarna. Googla det om du inte tror mig.

Jag vet inte vad jag vill säga med den här texten egentligen. Jag vill väl bara att ni ska se lite mer. Inte som jag, och många andra därute, har sett/känt/dött/spytt/förträngt/fallerat/förstått/flytt/gråtit/skurit. För vi, vi kan inte sluta se, inte ens om vi blundade eller klöste ut våra ögon. Vi ser alltid. Vi ser, för alltid. Jag vill bara att ni ska försöka. Inte försöka att se, men bara att sluta blunda.

Och för dig som har sett: Jag älskar dig. Du är inte ensam. Och du är så stark.


By