Fattigdomsturism

By on May 5, 2014 in Fiction

marknadsplats

En novell om betraktelser som gjordes under ett besök i Kanyama compound. Kanyama är ett av Lusakas, och därmed Zambias största och värsta slumområden. Besöket gjordes under Zambiautbytet i mars 2014.

Hon har ingenting att oroa sig för men hon måste vara på sin vakt. Det var exakt så de sa. Hon låter blicken svepa över omgivningen men undviker att titta kvinnan hon passerar för länge i ögonen. Sällskapet hon tillhör har precis kommit fram till en marknadsplats, just här säljer man stenkol. Det är tydligen det bränsle man främst använder i området. Det finns ingen elektricitet.

Hela situationen är så absurd på något sätt. De är ute och promenerar i ett av stadens värsta slumområden. Som om det vore en attraktion. Hon kan inte undgå att tankarna far iväg. Fattigdomsturism. Skulle det kunna vara den nya grejen för alla uttråkade västerlänningar? Det är inte omöjligt. Hon vet att hennes syfte med besöket är långt ifrån turism. Hon vet att det finns andra anledningar till att de befinner sig där de gör. Men hon kan inte låta bli att dra paralleller till när de tidigare i veckan var på safari.

Marknaden ligger på en höjd. Det är först när hon kommer upp en bit som hon inser att hon går på krossat kol som genom årtiondena samlats på hög och långsamt fått området att höja sig från omgivningen. Hennes lungor fylls med luft tjock av koldamm. Det är så smutsigt. Träden är svarta av kol, barnens kinder är sotiga, med den vita himmelen som kontrast är det som att hela världen går i gråskala. Det enda som bryter av mörkret är de röda tomater som ligger staplade för försäljning. Hon slås över hur vackert det är. Får man tycka att något som är så här svårt är vackert? Trots sina tveksamma känslor kan hon inte låta bli att plocka fram kameran. Hon vill minnas det här. Hon hör en man ropa att om hon ska fotografera måste hon ta en bild på honom också. Hon pressar ner avtryckaren och skyndar snabbt därifrån innan han hinner komma nära.

Perspektiv. Det är därför de är här. För att förstå. Förstå hur människor har det, hur det kan vara att leva på gränsen. På gränsen till samhället, på gränsen till betydelse och på gränsen till död. Hon har svårt att ta in det hon ser. Ett trettiotal barn följer dem där de går. De tävlar om vem som kan komma närmast. När de inte vågar gå längre ropar de ett snabbt ”how are you?” innan de skrikande och skrattande springer därifrån.

Hon tror inte att hon riktigt förstår. Trots att hon går där och ser det med sina egna ögon är det för långt ifrån någonting hon själv någonsin har upplevt. På ett teoretiskt plan kan hon tycka att det är orättvist. Men hon kan inte känna det. Hon kan inte låta bli att undra vad hon är för självcentrerad person. Om hon inte kan känna att det är synd om dessa människor, innebär det att hon är känslokall och utan förmåga till empati? Hon vill känna, men hon kan inte. Det oroar henne.

Det är regnperiod. Man har fått bygga temporära gångvägar av sandsäckar så att man ska kunna korsa de stora vattenpölar som täcker vägarna. Någon pekar på den grönfärgade pölen och säger att dessa pölar är ett av de största hoten mot hälsan i området. Det är i dessa pölar som malariamyggorna lägger sina ägg och det är i dessa pölar som kolerabakterier flödar. Sjukdomar som man bara hör om på tv hemma är högsta verklighet här. Den lokala kliniken har 170 000 människor i sitt upptagningsområde.

Ingen av de människor som vill förändra situationen i området kan göra något och de människor som kan förändra bryr sig inte. Trots allt hon ser och trots allt hon hör känner hon sig bara likgiltig. Hon förstår att det är fruktansvärt, det gör hon verkligen, men det är som att hennes känslor för tillfället inte är i kontakt med hennes kropp.

De kommer fram till ett stenbrott. Här bryter den lokala befolkningen sten för att kunna finansiera sina barns skolgång. De eldar bildäck och den värme som alstras får stenen att expandera och spricka. Efter detta släpas bumlingarna till vägkanten och knackas där sönder till mindre grus. Detta grus säljs vidare till byggföretag för att slutligen hamna i europeiska trädgårdsgångar. Världen är liten.

Aktiviteten som bedrivs i stenbrottet är olaglig. Människorna har inte rätt att bryta stenen som finns där. Så när hennes sällskap passerar tror människorna först att de är från någon myndighet. Det krävs några minuters upprört argumenterande innan de lugnar ner sig.

Det blir dags att lämna området. De samlas efteråt för att prata om sina upplevelser. Hon säger att det var svårt men intressant på samma gång, att det inte riktigt går att greppa. Det stämmer visserligen, men hon kan inte låta bli att känna att hon bara staplar plattityd på plattityd, att om hon verkligen hade blivit berörd så hade hon kommit på något bättre att säga.

De går varvet runt i gruppen, alla får prata om sina känslor, intryck. Plötsligt känner hon hur ögonen tåras. Och hon börjar gråta. Tårarna bara rinner och rinner. Det är en tyst och stillsam gråt, det var ingenting särskilt hon tänkte på, det fanns ingen särskild händelse som föranledde denna yttring av sorg. Gråten bara dök upp. Tomheten hon kände innan är fortfarande kvar. Men nu finns där något annat också; en känsla av hopplöshet, av maktlöshet, av ilska. Ilska för de orättvisor som vissa delar av mänskligheten tvingas genomleva. Allt det hon sett under dagen överväldigar henne. Som en våg slår det omkull henne. När någon frågar henne hur det är fatt kan hon knappt svara. Hon vill inte tappa kontrollen totalt. Hon försöker säga att hon inte riktigt kan förklara, att känslorna bara kom över henne helt plötsligt. Att hon inte vill lämna platsen de befinner sig på. Hon känner att hela hennes existens är mer berättigad när hon är där hon är just nu. Hemma kommer hon aldrig i närheten av att känna det hon känner i denna stund: mer värd som individ, som att hon på något sätt förstår lite mer om tillvaron. För första gången på väldigt länge känner hon att någonting berört henne på djupet. Rubbat hela hennes uppfattning om vad livet kan vara. Hon vill inte åka hem och glömma, hon vill inte vara bekväm. Hon vill ha friktion. Nu börjar någon annan också gråta.

Efteråt sitter de ute på förstukvisten. Dricker Fanta för att det ska kännas bättre. De pratar om hur de någonsin ska kunna förklara det de upplevt för någon annan. Någon som inte har sett, någon som inte har känt.

På kvällen innan hon ska sova skriver hon i sin dagbok:

Överallt, fast samtidigt ingenstans
Ingenmansland
Eller vad ska man kalla denna värld av kol och aska?
Jag önskar att jag visste, att jag inte bara skulle gråta.

 


By