Till oss som väljer att se andras fel

By on January 24, 2016 in Columns

Projection copy

Det är inte mitt fel. Det är samhällets fel. Det är vädrets fel. Det är de inkompetenta personerna i min arbetsgrupps fel. Det är kollektivtrafikens fel. Det är politikernas fel. Det är invandrarnas fel. Det är min frus fel. Det är Sveriges fel. Meningar som inte är svåra att hitta i vår vardag, för det är just vad de är – vardagsmat. Automatiska negativa tankar där vi pekar ut just de skyldiga; det är ju på grund av dem som vi mår så dåligt! Men ifrågasätter vi någonsin de här anklagelserna? Stannar vi någonsin upp i överflödet av liknande tankar och funderar på orsaken till varför de ens dök upp?

Dessa tankar, mina vänner, är projektioner. Negativa tankar som vi riktar mot andra, för att slippa se vår egen del i det hela. Projektioner leder till en sekunds frihet – en inbillad frihet där vi fråntar oss vårt eget ansvar för våra handlingar och våra liv. För visst är det mer bekvämt att skylla sin egen svaghet på andra? Annars skulle man ju behöva medvetandegöra en massa hemska sanningar om sig själv.

Anledningen till att vi projicerar bottnar ofta i våra erfarenheter och inlärda trossatser om oss själva och om världen. Hörde du någonsin av en förälder som barn: ’Sluta upp med det där… Ser du inte att jag jobbar!?” Säger det här att barnet är besvärligt och inte vet hur den bör bete sig? Eller är det kanske föräldern som tagit på sig alldeles för många uppgifter på jobbet och projicerar ut sin egen stress och frustration på sitt barn?

Attacker skapar skuld i oss. När vi avlossar ett skott, som har sitt ursprung i våra egna problem, i ryggen på en oskyldig skjuter vi egentligen istället oss själva. Ju mer vi projicerar, desto sämre mår vi. Det är lätt att sällan reflektera över det här, för det är ju inte vårt fel att den andra agerar så dumt! Plötsligt börjar vi undvika personen vi attackerat, backar undan så att vi nästan trillar ner för kanten, förväntar oss en motattack. Vi blir rädda och tar avstånd. Vi skapar ännu fler projektioner som ett sätt att försvara oss från den som ”orsakat” vår rädsla och den skuld vi har gentemot denne.

Vardagens projektioner kan vi ta ett steg längre, till förakt. För förakt är ingenting annat än avståndstagande från den människa/grupp som vi har projicerat våra egna brister på. Rädslan skapar attack, attacken skapar rädsla. Det här fortsätter i ett destruktivt mönster och till slut kanske vi börjar tänka, på ett medvetet eller omedvetet plan: ”Visst borde väl alla andra av den där ”sorten” vara precis likadana?” Det här är grunden till diskriminering, exempelvis mot romer, kvinnor och homosexuella. Ständigt upprepade rädslor och attacker mot det som de väcker i en.

Jag menar inte att vi från och med nu ska eliminera projektionerna ur våra liv – för det kommer vi aldrig att lyckas göra. Vi är programmerade att projicera. Det är ett sätt, om än ett väldigt bisarrt, att skydda oss från faror. Vi upptäcker något hos någon, som skapar en rädsla inom oss och hjärnan agerar då direkt för att vi ska distansera oss från hotet. Farorna ser vi automatiskt, utan att ens veta om att det är rädsla vi känner. Den här överlevnadsinstinkten var nödvändig under den tid då människan levde ute i det vilda och snabbt behövde upptäcka faror. Verkligheten idag är sådan att vi inte alls är lika hotade och då blir dessa automatiska skyddsmekanismer istället en nackdel.

Samtidigt som projektioner har stora negativa konsekvenser på våra liv och vår värld, kan de också vara nödvändiga, men bara om vi uppmärksammar dem. Projektioner kan istället bli en möjlighet att möta våra innersta rädslor, bli medvetna om dem och kanske även ändra dem. På det här sättet kan vi växa som människor. Men det gäller att ta tag i sina egna rädslor och inte blunda för dem. För det är ju väldigt bekvämt att skylla ifrån sig på andras bekostnad och tufft att erkänna sina svagheter. Därför kan mötet med våra djupaste rädslor vara det som frigör oss och får oss att utvecklas personligt.

Vad gör vi om vi själva mottar någons projektioner? Med vår kunskap om projektioner, kan vi nu välja att se att människan som attackerar oss, nu troligen inte mår bra. Just den här människan visar nu sin rädsla alldeles öppet för oss. Enligt vårt tidigare paradigm skulle vi nu vilja besvara människans attack med en motattack. Det är här vi har ett val. Vi kan istället välja att se den andras rädsla, och vem behöver gå till motattack mot någon som är rädd?

Det här var det jag ville säga. Ni behöver inte hålla med om allt vad jag säger, kanske inte om någonting alls. Men det jag skulle vilja uppmana er att göra är att prova att ifrågasätta era automatiska projektioner. Lägg märke till de tankar ni får när ni retar er på en annan människa. Handlar tankarna egentligen om just den människan eller kan det möjligtvis, om än bara lite, ha någonting att göra med något du inte vill se hos dig själv? Hur känns det i kroppen när du tänker dessa tankar? Kan du själv må bättre av att ändra dina tankar?

Vi vill leva bra liv och vi vill leva i en bra värld. Genom att våga se våra projektioner för vad de verkligen är och se våra egna rädslor, kan vi ta ett enormt kliv framåt i vår egen utveckling. Tänk vad vi skulle kunna åstadkomma om det här skedde på samhällsnivå? På en världsnivå? För vi kan inte skapa lyckligt liv i en lyckosam värld, när vi ständigt övertygar oss själva om att det ”i alla fall inte var mitt fel”.


By