DAGEN ÄR KOMMEN del 20

By on December 20, 2016 in Dagen är kommen

img_4155

20 december, tisdag

“Det är bara en riktigt skoldag kvar nu, kämpa på!” ropar matteläraren till Friedhelm och resten av klassen, när de inleder terminens sista mattelektion. Mattekursen är egentligen redan slut men tydligen är det viktigt med gruppuppgifter för sammanhållningen. Ödet placerar självklart Friedhelm i samma grupp som Cecilia. Tillsammans med två andra från klassen sitter de och arbetar med uppgifterna, och spänningen är märkbar. Friedhelm bryr sig inte, utan försöker fokusera på matten rent arbetsmässigt. Cecilia är dock långt ifrån så pratsam som hon brukar vara, och de två andra klasskompisarna i gruppen utbyter blickar åt den tryckta stämningen. Vid lektionens slut tar Cecilia snabbt sina saker och klampar ut ur klassrummet i ett försök att se obrydd ut. Friedhelm suckar högt, ger Sigge en blick och rycker med huvudet åt Cecilia innan han följer efter henne. Han kommer ikapp henne i korridoren.

“Cecilia, vi kan väl försöka agera lite moget? Sorry om jag sagt något elakt till dig.” klämmer Friedhelm ur sig, och försöker se förstående ut. Cecilia vänder sig mot Friedhelm och flackar lite med blicken.

“Visst” säger hon och går sedan därifrån. Friedhelm rycker på axlarna och väntar på Sigge, som kommer ut ur klassrummet.

“Är det fred mellan er nu eller?” frågar Sigge

“Verkar som det” svarar Friedhelm och gäspar medan de går längs med korridoren.

“I sann julanda” flinar Sigge och blinkar. Friedhelm himlar med ögonen åt Sigges eviga entusiasm för julen.

 

När dagens sista lektion är över går Friedhelm ner till skåpen med de andra i klassen. När han står vid sitt skåp och plockar ihop sina grejer kommer Amelie fram.

“Så du har slutit fred med Gollum? Rykten färdas snabbt” säger hon till Friedhelm med ett leende i mungipan. Friedhelm skrattar åt Amelies öknamn.

“Du borde inte kalla Cecilia för Gollum när risken finns att hon hör” flinar Friedhelm och stänger igen sitt skåp. “Jag hade tänkt julhandla, och Sigge kunde inte hänka, vill du följa med istället?” frågar han lite oväntat Amelie. Hon funderar i några sekunder innan hon nickar långsamt.

“Om jag måste,” retas hon innan hon går och hämtar sina saker i sitt skåp, varpå de tar sig in till stan. Amelie verkar vara på gott humör, och Friedhelm tycker att hennes sällskap är bekymmerslöst. När de är på tunnelbanan kommer Amelie plötsligt på något. Hon rotar i sin väska.

“Jag glömde nästan! Här är ju din candy cane som kom förra veckan när du var borta” säger hon och ger honom en polkagris med ett litet kort. Friedhelm tar emot den och läser kortet. Med en chockad blick kollar han upp på Amelie, som visar med ett ansiktsuttryck att hon också har läst kortet.

“Men… jag fattar inte?” mumlar Friedhelm förvirrat och kollar på kortet igen.

“Fast efter att ha läst det där blir det ganska tydligt. Det märks i skolan ju, en rätt rejäl crush verkar det som” säger Amelie och slänger med håret.

“Det är inte du som driver med mig nu eller?” frågar Friedhelm osäkert och tittar på Amelie, som bara skakar på huvudet.

“Nej jag lovar. Jag skulle aldrig skämta om Sigges känslor. Du får väl prata med honom” säger Amelie och klappar Friedhelm på axeln.Jag är bara budbäraren,” fortsätter hon och lägger huvudet på sned, i ett försök att analysera Friedhelms reaktion.

“Men vi är bara vänner. Vad fan ska jag göra?” utbrister Friedhelm och känner sig lite halvt panikslagen. Hur skulle han hantera det här? Hur hanterar man att ens bästa vän skickar en kärleksförklaring?


By