DAGEN ÄR KOMMEN del 9

By on December 9, 2016 in Dagen är kommen

img_41559 december, fredag


Friedhelm kollar på Sigge som däckat i soffan och suckar. Det hade inte tagit mer än fem minuter för Sigge att bli medvetslös. Friedhelm kan inte se William, och blir tvungen att acceptera att han nog måste prata med någon han inte känner. Som tur är dyker Amelie upp i dörröppningen, klädd i rött och med tomteluva på huvudet.
“…och när man inte trodde att kvällen kunde bli bättre…” säger hon och himlar med ögonen när hon ser Friedhelm. Han grimaserar åt Amelie som svar men följer efter henne in i vardagsrummet.
“Du har inte sett William?” frågar Friedhelm när de tränger sig mellan dansande människor i rummet som är packat på folk.
“O Gud nej, är det han med mittbenan? Har försökt gömma mig från honom och hans sliskiga vänner hela kvällen” svarar hon och ryser vid tanken på William. Hon stannar upp och vänder sig mot Friedhelm.
“Varför är du på så dåligt humör hela tiden? Brukade inte du vara festens mittpunkt i ettan?” säger hon och rynkar på ögonbrynen. Friedhelm rycker på axlarna och tittar frågande på Amelie.
“Hur kan du veta det? Vi har aldrig hängt?” säger han och Amelie fnyser.
“Smartypants, vi har gått i samma klass i mer än ett år. Sluta se oss andra i klassen som främlingar.”
Hon ser på Friedhelm med ett höjt ögonbryn, men börjar sen att le lite.
“Kom så dansar vi” säger hon och drar med Friedhelm in i klungan med dansande människor.
När klockan närmar sig 1 känner Friedhelm att han inte riktigt har kontroll på sig själv. Han lyckas hitta till köket och sätter sig i köksfönstret för att få lite luft. Huvudet dunkar och han märker knappt hur någon sätter sig mitt emot honom.
“Haha, går det bra för dig eller?” säger personen. Det är Elin, utklädd till julängel, som roat väntar på ett svar.
“Tror det blev lite mycket alltså” skrattar Friedhelm och drar handen genom håret.
“Varför gör alla killar sådär?” frågar Elin och härmar hans rörelse. Hennes egna hår är utsläppt och det faller fritt längs med ryggen. Friedhelm rycker på axlarna och skrattar. Elin lutar sig närmare och tittar med sina ögon rakt in i Friedhelms. Han får känslan av att han kommer att drunkna i den där djupblåa oändligheten, men han dras tillbaka till verkligheten när Elin vill fortsätta prata. Långsamt sätter han ett finger över sin mun för att signalera tystnad. Sedan lutar han sig framåt den sista biten som krävs för att deras läppar ska mötas.


By