DAGEN ÄR KOMMEN del 13

By on December 13, 2017 in Dagen är kommen

dagenarkommen2017

13e december, onsdag, lucia

När Friedhelm kommer till skolan under luciamorgonen känns det inte bra. Det känns inte bra när han hälsar på klasskompisar vid skåpen och det känns inte ett dugg bra när han kommer upp till klassrummet och ser Sigge utanför. Sigge rör först inte en min, utan går fram till Friedhelm, som ser att han har tårar i ögonen.

“Hur kunde du?” väser Sigge med sammanbitna tänder och knuffar undan Friedhelm för att ta sig in i klassrummet. Efter honom går Flora, Amelie och Matilda. Ingen av dem säger ett ord till Friedhelm, de tittar inte ens på honom. Han inser efter ett tag han står ensam kvar utanför klassrummet. Med en klump i magen går han in och sätter sig längst bak. Han känner hur flera personer följer honom med blicken. Efter lektionen försöker han prata med Amelie.

“Vad är grejen?” frågar han och hon vänder sig irriterat mot honom och slår ut med båda armarna.

“Som om du inte vet det Friedhelm. Grymt oskönt att outa Sigge för Flora. Självklart är jag din vän, men tycker att du kan ta några dagar själv och tänka över varför du gör vissa saker” svarar Amelie och försöker sen gå därifrån. Friedhelm går bredvid henne.

“Är det bara därför Sigge är arg?” frågar han och Amelie skakar på huvudet.

“Han är inte arg, han är ledsen. Flora snackade med honom igår kväll om kårrummet”

“Vadå vad sa hon om det?”

“Att hon gråtit och varit ledsen och att du berättat om Sigges crush på dig förra julen” svarar Amelie och fortsätter: “det var inte upp till dig att säga”. Varpå hon lämnar Friedhelm i korridoren. Han står kvar och funderar. Först i efterhand hade han under gårdagen insett det mystiska med att ha varit i kårrummet. Trots allt hade de faktiskt bara pratat. Flora hade öppnat upp sig och Friedhelm hade sagt allt han visste om Sigge. Då hade det känts rätt, men nu var alla arga. Tillochmed Flora hade ju ignorerat honom, även fast de suttit i flera timmar och pratat. Samtidigt visste han att om hon nu var tvungen att välja mellan att umgås med Sigge eller honom så skulle Sigge vinna alla dagar i veckan. Problemet var bara att han plötsligt står ensam här i korridoren. Plötsligt vill ingen prata med honom.

 

Väl nere i matsalen sitter klassen vid ett av långborden. Det är fullt, så Friedhelm känner åtminstone inte att de medvetet stängt honom ute. Han ser sig om efter något ledigt bord där han i alla fall kan få sitta ifred. Matsalen är proppfull, men tillslut faller ögonen på två personer vid ett av de lilla borden i hörnet. Hans lillasyster Nicole och hennes vän Hildur sitter där och äter. Eftersom att han mer eller mindre känner Hildur också så går han dit och sätter sig. Nicole tittar förvånat upp från maten.

“Ska du verkligen sitta här?” säger hon och höjer på ögonbrynet. Friedhelm suckar.

“Om jag får så” säger han sorgset och Nicoles ansiktsuttryck förändras. Hon förstår att något är fel. Förstående ser hon på sin storebror och drar ut stolen bredvid sig.

“Sitt”, säger hon, “du vet att du alltid kan sitta med mig”.


By