DAGEN ÄR KOMMEN del 23

By on December 23, 2017 in Dagen är kommen

dagenarkommen2017

23e december, lördag

När Friedhelm vaknar har solen lyckats tränga fram några av sina strålar och det är alldeles tyst och stilla. Han påminns om sin ensamhet i lägenheten och går lite planlöst omkring i de olika rummen innan han tar tag i sitt liv och går till köket för lite frukost. Han sätter igång lite musik för att inte känna sig så ensam och ganska snabbt står han och svänger lite i köket samtidigt som han käkar på stående fot. Dansandet avbryts när han får ett sms från sin mormor, som påminner honom om att de ska flyga till Bryssel senare idag. Han svarar att “jodå, det kommer han ihåg” och sen frågar han om han ska komma förbi hennes lägenhet för att hjälpa till med väskan. Mormor skickar en tumme upp-emoji som svar, så Friedhelm tänker inte mer på det. Däremot blir det rätt snart dags för honom att börja tänka på vad han ska packa ned i sin egen resväska och han packar samtidigt som han snackar en stund med Matilda på högtalartelefon. Hon verkar chill, men Friedhelm tycker fortfarande att det ligger någon slags längtan i luften som han inte riktigt kan besvara. Hon pratar på om sitt lov och om hur hennes morgondag är schemalagd in i minsta detalj för att maxa julen. Friedhelm försöker hänga med i svängarna men när han minst anar det så har Matilda hunnit gå över till ett helt annat ämne. Plötsligt blir hon tyst.

“Hallå?” säger Friedhelm.

“Ja hallå. Jag frågade vad som hände med Amelie igår?” svarar Matilda och Friedhelm kliar sig i pannan. Han tvekar lite.

“Hon blev sur för att jag inte besvarar hennes känslor”, säger han till slut och han hör hur Matilda suckar. Han kan inte avgöra om det är av sorg eller lättnad, men han gissar på det senare.

“Så du gillar henne inte?” undrar Matilda.

“Nej”

“Okej… men det finns någon annan?” fortsätter Matilda och drar ut på orden.

“Matilda, jag sa ju att jag inte vet igår”, säger han irriterat.

“Okej, okej. Sorry, ska inte ta upp det.” svarar hon, men han märker hur samtalet efter det rinner ut i sanden och de lägger på.

 

Med en väska packad för en vecka borta ger sig Friedhelm av mot sin mormor. Han tar bussen och tänker att de kan ringa efter taxi från mormoderns bostad sen när han väl kommit dit. Väl där tar han sig till sin mormors port och ringer på. Ingen svarar. Han prövar en gång till, men med samma resultat. Till slut ringer han upp sin mormors mobil med sin egen telefon och hon svarar direkt.

“Friedhelm! Varför kom du aldrig?” ropar hon i luren, sådär som bara en gammal människa gör. Friedhelm fattar inte vad hon menar.

“Va?”

“Du sa ju att du skulle hämta mig?” säger hon anklagande.

“Ja jag är ju här nu! Har du redan åkt?” undrar han och känner stressen välla upp inom honom.

“Är du hos mig nu? Men Friedhelm! Du skulle varit där för en timme sedan! Det blir knappt så jag hinner med planet!” utbrister hon förtvivlat.

“…men då hinner ju jag garanterat inte?” säger Friedhelm med ledsen röst.

“Nu har du allt ställt till det. Du får ansluta med nästa plan, puss puss” svarar hans mormor och lägger sedan på luren. Friedhelm står ensam kvar på östermalmsgatan och känner att livet är piss. Han ringer upp sina föräldrar med gråten i halsen och tillsammans inser de förtvivlat att det enda kommande planet innan den 26e är fullbokat. Inga andra resvägar är heller tillgängliga. Friedhelm föreslår till slut att han ska ta bilen och köra hela vägen ned till Bryssel, men där säger föräldrarna nej. Ingen nybliven förare ska åka så långa sträckor.

“Då får du ansluta den tjugosjätte gubben. Vi lovar att fira lika mycket då”, lovar hans mamma och avslutar sedan samtalet efter att ha lovat att fixa en flygbiljett den 26e åt honom. Det är med sänkt huvud som Friedhelm tar sig tillbaka hem till lägenheten. Han är besviken på sig själv för att ha varit en timme sen, men han är också besviken på sina föräldrar och sin mormor som inte sett något megaproblem i att han nu blir ensam på jul. Helt ensam. Kommer detta att bli den sämsta julen någonsin?

 

Under kvällen pratar han i telefon med Sigge, som beklagar sig över olyckan.

“Du vet att du kan komma hit imorgon. Mamma och pappa skulle bara tycka att det vore kul”, säger Sigge lite försiktigt. Friedhelm är först tveksam, men sen tackar han ja när Sigge insisterar. Han och Sigge har trots allt ändå inte hängt på evigheter. Han skriver också lite med Amelie och Matilda under kvällen, och han blir glad över att båda verkar vara på gott humör. Precis när han ska sova ringer Amelie.

“Säker på att du inte kommer och knackar på min dörr imorgon, som förra julafton?” frågar hon bara, utan att säga hej innan. Friedhelm blir varm vid minnet av händelsen och han ler.

“Du får väl se”, svarar han bara. Amelie fnissar och lägger på. Kanske det finns hopp för en bra jul ändå.


By