DAGEN ÄR KOMMEN del 24

By on December 24, 2017 in Dagen är kommen

dagenarkommen2017

24e december, söndag, julafton

Klockan åtta på julaftonsmorgon väcks Friedhelm av sin familj som ringer på FaceTime. Hans mamma, pappa och systrar hälsar alla honom god jul och de beklagar att han inte är i Bryssel med dem. Nicole ger honom en virtuell rundtur av deras nya bostad och sen avslutar de samtalet. Friedhelm tar sig ur sängen och in till köket där han i takt till Jingle Bells lagar en stor grötfrukost. Sigge ringer när Friedhelm sitter och äter.

“Friedhelm! God jul!” säger han glatt.

“Hej! God jul!” svarar Friedhelm och fortsätter på sin gröt.

“Visst kommer du idag? Mamma och pappa tycker att det ska bli kul!” börjar Sigge och Friedhelm nickar innan han kommer ihåg att de ju pratar telefon.

“Ja gärna, förutsatt det fortfarande är okej? När kan jag komma?” svarar han och Sigge säger att han kan komma vid två ungefär. De avslutar samtalet. Friedhelm äter nöjt upp sin gröt men inser plötsligt vad han missat. Han kan ju inte gå och fira julafton hos Sigges familj utan att ha en enda julklapp! I vild panik gör sig Friedhelm klar och tar sig in till Stureplan och Birger Jarlsgatan där många butiker precis öppnat. Till sin stora förvåning möter han Matilda på Zara Home. Hon ler när hon får syn på honom.

“Men hej! God jul! Är du också ute och köper alla dina klappar nu?” säger hon glatt.

“Nja tänkte bara ha med mig något till Sigges familj”, svarar Friedhelm och skrattar åt Matildas standardframförhållning. De gör sällskap inne i butiken och Friedhelm köper en vas till Sigges föräldrar. När de kommer ut på gatan igen stannar Matilda till.

“Friedhelm. Det är ändå jul, så jag måste bara säga vad jag känner. Amelie har säkert redan sagt samma sak, men jag tycker om dig väldigt mycket”, säger hon eftertänksamt och tittar ned på sina skor. Hon vågar inte möta Friedhelms blick och hon darrar lite på rösten. Friedhelm vet inte vad han ska svara.

“Matilda… du är så himla modig som säger det här till mig, men det går inte…” mumlar Friedhelm och nu möter Matilda hans blick. Hon ler ett besviket leende.

“Det är okej Friedhelm, jag vet att du inte känner samma sak. Det är nog som Amelie alltid säger, eller hur? Pojkar är skräp”, säger Matilda och fnissar lite. De kramas och skiljs sen åt. Friedhelm måste hem och göra sig julfin innan han ska till Sigge. Det känns ändå bra med Matilda nu och det är skönt. Hon är en sån himla fin vän.

 

Friedhelm anländer klockan 14:28 till Sigges familjs åttarummare på Valhallavägen, klädd i kostym och röd slips. Till sin stora förskräckelse upptäcker han att det inte bara är han och Sigges familj som ska fira där, utan större delen av Sigges släkt också. Efter att ha hälsat på otaliga mängder kusiner, mostrar och farbröder kan Friedhelm lägga in sina medhavda klappar under den stora granen, klädd i rött och guld. Därefter sätter han sig med Sigge i soffan i TV-rummet, vilket snart fylls av alla de yngre gästerna som är redo för Kalle Anka. När programmet väl börjat har alla barnen fullt fokus på TVn, så Friedhelm och Sigge sitter och snackar i sitt hörn. Friedhelm berättar lite mer ingående om gårdagens miss med mormor och flygresan och Sigge berättar om vad han och Flora gjort den senaste tiden. Med jämna mellanrum är det någon unge som hyschar åt dem med hänvisning till att “Ferdinand precis ska sätta sig på humlan” eller något annat strunt. Friedhelm gillar dock att det är mycket folk hemma hos Sigge. Det gör att han kan smälta in lite lättare.

 

Efter en lång och enormt god och stor julmiddag följt av en utdragen paketutdelning börjar de släktingar med småbarn så sakteliga att dra sig hemåt. Friedhelm och Sigge spelar FIFA med Sigges två småbröder en stund innan de går för att hjälpa Sigges föräldrar att plocka bort disk i matsalen och ta den till köket.

“Så det var en rejäl catfight mellan Amelie och Matilda om dig”, börjar Sigge när de står och samlar ihop tallrikar. Friedhelm nickar.

“Ja verkligen”

“Har det löst sig då?” undrar Sigge och staplar några fat på varandra.

“Jag pratade med Matilda idag och Amelie vet nog att det aldrig kommer bli hon och jag igen”, svarar Friedhelm och de bär tillsammans ut disken till köket. Sigges mamma ler uppskattande.

“Åh så snällt av er Sigvard och Friedhelm”, säger hon och klappar dem på axeln. Sigges mamma är den enda som Friedhelm vet kallar Sigge för hans riktiga namn. De två killarna går tillbaka till matsalen för en vända till. Sigge stannar plötsligt upp i plockandet.

“Jag och Flora har gjort slut”, säger han och Friedhelm höjer på ögonbrynen.

“Varför det?” frågar han bara.

“Hon insåg nog till slut att jag inte kunde gilla henne på samma sätt som jag gillade dig”, svarar Sigge bara och rycker på axlarna.

“Mm, förlåt igen för att jag outade dig för henne”, säger Friedhelm lite skamset.

“Det är lugnt, jag vet ju varför du gjorde det”, svarar Sigge med glimten i ögat.

“Va?”

“Erkänn”

“Erkänn vadå?” säger Friedhelm och känner hur rodnaden sprider sig i ansiktet.

“Du gillar mig”, säger Sigge och går ut ur rummet med sin tallrikstrave. Friedhelm står kvar utan ord. Som om han skulle gilla Sigge på det sättet. När Sigge kommer tillbaka sitter Friedhelm på en av stolarna vid bordets ena ände. Han snurrar en servettring mellan fingrarna.

“Friedhelm, jag menade inte…” börjar Sigge osäkert. Friedhelm bara skakar på huvudet. Han tänker på Matilda och på Amelie, på Flora och tillochmed på Hildur. Han tycker om allihop, men inte på det sättet. Plötsligt minns han vad de alla sagt till honom, om och om igen. Att pojkar är skräp. Han lägger tillbaka servettringen på bordet och tittar på Sigge.

“Vet du vad”, börjar han och Sigge ser frågande ut. “Tjejer kan behålla sitt skräp”, säger Friedhelm och reser sig upp.

“Vad snackar du om?” skrattar Sigge.

“Jag säger ja”

“Vadå ja?” frågar Sigge och skrattet dör bort.

“Ja som i ja, jag gillar dig”, svarar Friedhelm med darrande röst.

“Seriöst?” säger Sigge och ser med misstro på sin bästa vän. Friedhelm är tyst i några sekunder.

“Jag tror det ja…” säger han långsamt.

“Vadå tror?” undrar Sigge. Friedhelm rycker på axlarna.

“Jag vet inte, men chilla lite nu, det här är nytt”, säger Friedhelm bara och det går att ana ett leende i Sigges mungipor. Han går lite närmre Friedhelm och tittar honom i ögonen.

“Kan vi bara ta ett steg i taget?” säger Friedhelm tvekande.

“Okej. Ett steg i taget”, svarar Sigge.


By