”Jag skulle vilja vara strängare”

Vissa har fått lära sig ett och annat ackord på gitarr. Andra har fått höra att de är släkt med någon begåvad musiker. Ganska många har fått MVG. Vem handlar det om? Vår kära musiklärare förstås. Vi vet alla vem hon är. Eller gör vi…?

Inga-Lill Annebring är en upptagen kvinna. När jag äntligen får tag i henne och kan boka en tid, blir jag inklämd under en av hennes lektioner. Intervjun tar plats på en bänk utanför klassrummet medan eleverna sticker emellan med frågor om prov och grupparbeten. Jag väntar tålmodigt och tänker tillbaka på mina egna musiklektioner i ettan. Jag ler vid minnet av en särskild liten sång om Barack Obama.

Det första jag får höra av vår musiklärare är att hon avlagt ett löfte om att aldrig läsa KZINE. Chockad frågar jag varför och får till svar att tidningen har kränkt lärare i det avlägsna förgångna. Jag försäkrar henne om att sådant sysslar vi inte alls med längre och skyndar vidare.

Inga-Lill berättar att hon själv har varit elev här på Kungsholmen. Hon gick två olika program, social språklig och humanistisk, ungefär som dagens samhällslinjer. Efter en avstickare till universitet och musikhögskola återvände hon till sin gamla skola för att stanna. Jag tänker att för att någon ska stanna på ett ställe så länge som Inga-Lill på Kungsholmen, så måste det ju krävas något speciellt. Så, vad är det som är så bra med skolan?
– Det är en trevlig stämning här. Alla skolor har en speciell kod, som man märker av direkt. Kungsholmens koder är bättre än till exempel Östra Reals och Norra Reals. Det här är helt enkelt en bra fungerande skola med ambitiösa elever.
Hon tillägger att hon gillar att jobba med tonåringar eftersom de är mer formbara och förklarar:
– Jag är inte polistypen. Med högstadieelever blir det ofta så att man får vara polis i klassrummet. Ni gymnasieelever är mer öppna för idéer.

Inga-Lill Annebring

Nej, Inga-Lill är kanske inte känd för att vara den strängaste läraren i bunten. Men hon avslöjar att hon önskar att hon var strängare. Vad är det så som hindrar henne?
– Det blir så konstigt om jag ska sjunga en glad sång med eleverna om jag minuten innan stått och skrikit på dem. Jag måste ju hålla stämningen uppe.

Ett som är säkert är Inga-Lill jobbar med sin hobby. För även utanför skolan är det musik, musik och åter musik som gäller. Stockholms kammarkör tar upp mycket av hennes fritid. Hon utbrister glatt att ”det är så härligt att bli instruerad av andra för omväxling skull”. Hon har också tagit sånglektioner under 14 års tid, av bl.a. ingen mindre än Mikael Wedars farfar.
– Det kan du skriva upp! Han var riktigt bra.
Lite stickning och virkning hinns det också med mellan sånglektioner och pianospelande.

Jag frågar vad hon själv lyssnar på för musik. Jazz och körmusik verkar ligga högt i topp. Och så Frank Sinatra förstås. Vidare undrar jag om hon har gått på några trevliga konserter i sina dagar och till svar får jag Sinatra, Pavarotti och Birgit Nilsson:
– Historiskt! utropar hon entusiastiskt efter alla tre.
Jag frågar vad hennes största dröm musikmässigt skulle vara. Hon försjunker i tystnad, men säger efter en stund med drömmande blick:
– Att köra bakom någon som Sinatra. Det eller att få spela i ett riktigt storband.

Jag slår ihop mitt anteckningsblock med en känsla av att jag nu vet lite mer om kvinnan framför mig än vad jag gjorde för en halvtimme sedan. Jag påminner henne om att KZINE är helt läsbar och traskar sedan ner för trapporna från sexan, tänkandes att Kungsholmen nog inte skulle vara samma plats utan Inga-Lill Annebring.

Text: Sara Wengström
Foto: Rui-Xin Li