Harvard kommer till Kungsholmen - en uppföljare

I våras bestämde sig KZINE att intervjua Niklas Brismar Pålsson, lärare i Filosofi och Svenska om det så kallade Harvard-samarbetet. Nu när plugget har dragit igång igen tänkte vi se hur det har gått.

Har seminarierna gått som du har tänkt dig?
Det kom fler än vad jag trodde och jag tycker att fokusnivån är spännande hög, vilket är över förväntan. Vi har hållit på ett par veckor nu så vi får ser hur det håller i sig. Det är kul att se att deltagarna har roligt.

Deltagarna är personer som är nyfikna på att fundera på och förstå tillvaron. Det är även kul att se att gruppen består av människor från olika delar av skolan och från bägge sektionerna, men även från olika åldrar. Det är främst elever som jag har haft tidigare i filosofi och svenska, vilket skapar en kontinuitet. Även elever som jag inte har haft sökt sig hit.

Hur kommer kursen att påverka deltagarna efter seminariernas slut?
Efter seminariet finns det inget liv, vilket är sorligt för gruppen. Nä, jag tänker så här med seminariet som grund, att det är kul att göra något med Martin, och kring dekonstruktion. Dekonstruktionen är ett ramverk som finns med i alla humaniora discipliner, samhällsvetenskap och jag tror att det finns kopplingar inom naturvetenskapen, framför allt i den moderna fysiken. Det finns intressanta frågor som modern materialism och det finns flera sådana kopplingar.

I skolan, när den är som bäst, borde man arbeta lite längre. Våga komma in på 1950— och 1960-talens teoribildning. Gör man inte det så får man göra allt grovarbete på universitet.

Jag har hållit på med 70-tal i evigheter. Vi kom aldrig fram till modern teori i fysiken, det var bara att plugga kvantfysik. Om du arbetar med fysik måste du ändå hålla på med kvantfysik, för ingen forskar längre på Newtonmekanik. Det är så jag tycker. Kanske det var ett dåligt exempel, men det sker samma sak i svenskan eller litteraturen. Man läser fram till 1950-talet, modernismen och kanske tänjer lite på sakerna. Vi läste i litteraturhistorien på ett modernare sätt, lyfte upp delar som har kopplingar till den här typen av perspektiv.

En av tankarna är att kan vi närma os de senaste teorierna i filosofin? Kring humaniora, jaget, subjektet, politiska, etniska och metafysiska frågor. Det är den stora utmaningen. Om man har jobbat med det här, kommer man att vara oerhört förberedd på både tankeredskap, sättet att problematisera och använda sig av ett modernt, teoretiskt perspektiv i sitt arbete, tillsammans med andra teorier och texter. Detta är bakgrundvisionen, att komma lite längre i processen. Det blir klurigare och klurigare när man närmar sig det senaste. Vi befinner oss i ett pågående forskningsfält.

Det man ska tänka nu är att vi kommer att arbeta successivt och hoppas att deltagarna hänger kvar i processen, som är lite trevande och förhållandevis oklar. Hänger kvar i vad som händer när jag benämner, läser texter eller när begrepp dyker upp och hur begreppen står i relation till varandra. Hela projektet är att förstå relationerna. Det är åt det som vi ska ägna vår tid så att man försöker ha en lättsam tillförsikt till processen. Sedan har vi en generell vägning som man måste känna till, t ex hur snabbt man kan gå fram för vissa eller för andra. Försöka skapa dynamik i gruppen som man inte känner helt och hållet, men som har ett gemensamt mål, en vilja och nyfikenhet i att tänka och fundera.

När någon säger något lyssnar de andra i gruppen, det är lite speciellt. Man behöver inte vara styrande. Gruppen är självgående i sitt sätt att se och tänka, och skapar dynamik.

Vi ska försöka dröja kvar i begreppen och successivt komma in djupare i deras relation, ta ett steg bakåt och ett litet steg framåt. Detta pågår fram till höstlovet, sen ska vi pröva de passager som finns i boken.

Har du något mer att tillägga innan vi drar oss tillbaka?
En sak som jag inte vill är att enbart föreläsa, utan jag försöker skapa en samtalsform. Detta innebär att man får ta omvägar, för att skapa ett seminarium istället för en klassisk föreläsningsserie. Detta kräver som sagt mer jobb i läsningen och i att förbereda sina frågor, som sedan lyfts fram på seminarierna. Detta är något viktigt att tänka på, men det betyder inte att man ska plugga ihjäl sig. Man läser och förstår, det man inte förstår tar med sig till seminariet, så att ens egen tolkningsprocess drivs framåt.

Text: Emil Lundström
Foto: Rui-Xin Li