Politik, schlager och undangömt vin: Europa på turkiskt vis

By on April 10, 2012 in Columns

Photo: Nicolas Lindberg

Trött och förkyld efter resan hem från Istanbul, där han representerade Sverige i det europeiska ungdomsparlamentet, reflekterar Phelan Chatterjee över den underliga upplevelsen i staden där Europa och Asien möts.

Då så. Den besynnerlige georgiske killen jag just träffat har somnat och lutar sig något obekvämt mot min arm. Vi rullar fram längs den mörka vägen mot landsbygden, och det råder en avslappnad stämning för en gångs skull. Runt mig sitter jämnåriga från hela kontinenten, och förverkligar sessionens motto: de överbryggar Europas kulturella klyftor. Hur de lyckas vet jag inte. Det skapades ju några kulturella klyftor vid försöket att uttala den georgiske killens namn. Men vi far vidare, utan problem.

Det hela började för några dagar sedan på en proppfull buss från flygplatsen till stugbyn Doğa, 8 mil från stadskärnan; precis mitt i ingenstans. Det var då den interkulturella dialogen började. Men denna dialog var oroande. Den svenska delegationen hade funnit den finska, som råkade (rätt praktiskt) vara finlandssvensk. De gjordes så småningom sällskap av norrmännen. Tydligen skapades andra regionella smågrupper, sakta men säkert. Kunde EUP verkligen tvinga oss att tänka utanför våra nordiska ramar?

Jo, under lördagskvällen anordnades matfestivalen EuroVillage, där alla skulle dela med sig av mat från sina hemländer. Vad skulle man egentligen förvänta sig? Bekräftelsen av löjliga europeiska stereotyper, en färgglad (och motbjudande) schlagerstämning och det skamlösa främjandet av det europeiska projektet, kanske? Det var precis detta som erbjöds! Och resultatet? Tömda skålar av svenska köttbullar, upptäckten av länder man inte visste räknades till Europa (Azerbajdzjan, någon?) och en försiktig folkström mot det franska bordet på jakt efter det undangömda vinet.

Till slut, på outhärdligt europeiskt vis, var alla med och dansade ihjäl sig.

En liten stund senare hade eurokalabaliken tagit fart på allvar. Det rumänska laget, naturligtvis klätt i folkdräkt, hade fått nog av det relativt lugna mingelpartyt. Nu var det ringdans som gällde! Till slut, på outhärdligt europeiskt vis, var alla med och dansade ihjäl sig.

Det följdes av en rad nära på identiska ringdanser, till halva salens glädje och andra halvans sorg. Såklart blev det också en hel del debatter och hårt arbete. Konflikterna som uppstod ur kulturkrockar tog vi itu med och för det mesta enades vi i slutändan. Efter en fantastisk vecka i en förtrollande stad och en sömnlös sista natt satt vi utslitna på flygplatsen Atatürk. Men som utmattade Kungsholmare känner man sig aldrig riktigt redo att stiga av euroberg- och dalbanan. Ungefär som skolgången på KG virvlar ringdansen runt som aldrig förr, och man längtar bara efter mer.


By