Att bli bedömd

By on September 27, 2012 in Columns

Att bli bedömd. Känslan av att hela tiden värderas och kritiseras av någon annan. Allt detta under ens egna tafatta försök till förbättring. För det är väl det man är ute efter? Förbättring. En naiv strävan efter att hamna i balans med sina egna (ofta alltför) höga krav.  Lyckas man inte med korrigeringen av tidigare misstag och snedsteg, börjar man ifrågasätta sig själv. Har jag inte blivit bättre än så här?

I skolan ger ofta läraren färgsprakande beskrivningar om vad som var bra och vad som var dåligt. Eller som de säger; det som kunde ha varit bättre. Det är kraven på sig själv jag vill återknyta till. Genom att låta sig bedömas, ökar ofta vissheten om vilken nivå man i dagsläget befinner sig på, något som tidigare verkat diffust och oviktigt. Inför bedömarens ögon vill man verka duktig och lurar därmed ofta sig själv genom att verka duktigare än vad man är. På så sätt tillfredsställer man kortsiktigt sina krav, men det blir snart obalans igen då man inser hur det egentligen är, på vilken nivå den egna förmågan faktiskt ligger. Återigen börjar ifrågasättandet av den egna kapaciteten: Står jag fortfarande och stampar på ruta ett? Vägen till målet är ofta det som man vill åt, inte målet i sig. Då man sedan har tagit det där steget till förbättring, söker man direkt efter nya mål. Man ställs inför nya utmaningar, och kraven höjs. Man är inte nöjd med vad man hittills presterat. Det handlar alltid om en ännu högre bergstopp att ta sig upp på. Aldrig stanna upp och låta kraven sjunka och landa på en närmare och mer balanserad nivå. Det är ju bedömningen som skapar hela den här (ganska otrevliga?) karusellen av såväl krav som det maniska strävandet efter förbättring – efter den högre bergstoppen.

Så det bättre alternativet vore väl att sänka kraven på sig själv, och istället uppskatta tillfällen då man faktiskt presterar. Detta är i och för sig lättare sagt än gjort, kanske framför allt på en skola som KG, men jag understryker ändå vikten av att tänka i dessa banor ibland. Då man väl står på sin bergstopp kommer känslorna att vara kluvna och motstridiga. Å ena sidan finns en glädje för att man tagit sig till den punkten, å andra sidan finns den malande värken som säger:

”Klättra vidare, klättra högre!”

Alltså, innan man börjar ta sig uppför berget måste man ha en sak klart för sig, och ställa sig en fråga: Hur högt måste jag klättra för att bli nöjd?


By

Related Articles

ÄTSTÖRT ÄR DET NYA SVARTA

Man räknar på att cirka 200 000 människor i Sverige i åldrarna 15-60 har, eller har haft ätstörningar, och mörkertalen beräknas vara stora. Tvåhundratusen människor som blivit drivna till att drabbas av ett sådant självförakt och en sådan destruktivitet att de hamnat i ätstörningens järngrepp. Var femte sjuåring vill bli smalare, och en 8-årig studie […]
ETT BREV TILL KUNGSHOLMENS LÄRARE

Kära lärare, Jag ser ert slit, hårda arbete och engagemang. Jag ser att ni i er roll som lärare gör ert bästa för att göra svåra ämnesområden lättare att förstå, framställa verbformer som något intressant och ofta tror på oss elever. Nu vill jag be er om något. Jag vill be er att se mig […]
A SLAP TO OUR SOULS

  The following text is a reflection loosely based on the book “the subtle art of not giving a f**k* Kids these days are raised within fortresses of WiFi, iPads, gadgets and snapshots of 3 AM drunk fries. Phones are our holy objects of worship. The teddy bears that we cling onto as soon as […]