Två världar – i samma stad

By on November 21, 2012 in Columns, Reportages

Photo: Mirjam Hjertén

Vad jag än hade för förväntningar om Indien innan jag kom dit så kom jag inte ens i närheten av vad det egentligen är. Såhär i efterhand vet jag inte ens egentligen vad det var jag förväntade mig. Det enda jag vet är att det jag fick var långt ifrån det. Det jag fick var en varm, kaotisk och fullständigt underbar stad. Det jag fick var en enorm kulturkrock och chansen att möta de underbaraste barnen i världen. Det jag fick var två helt olika världar – i samma stad. Det här är berättelsen om en projektresa till Kolkata, Indien.

Det var både mörkt och kallt ute när jag anlände till Arlanda tidigt på lördag morgon. Äntligen hade dagen kommit, jag och min kompis skulle iväg på resa för vårt projektarbete och vara i Indien i två veckor. Väl där skulle vi hjälpa till på barnhem och intervjua människor vilket senare ska mynna ut i en sådär otroligt rolig projektrapport. Månader av förberedelser hade runnit förbi så snabbt att jag knappt märkt det och helt plötsligt så stod jag där på en nästan öde terminal och försökte fatta hur man checkade in i en sån där omöjlig automat.

Den stund jag verkligen insåg att vi gjorde det här nu, att vi två ensamma tjejer åkt till Indien helt själva, var när hjulen slog ner på landningsbanan i Mumbai. Då var jag ganska rädd, måste jag erkänna. Eller ganska rädd förresten, jag var halvvägs på väg till en panikattack och fullt beredd på att vägra gå av planet tills de skickade hem mig igen. Jag vet inte om det var själva upplevelsen eller om det var de många varningarna jag matats med om Indien innan jag åkte. Kanske var det bara att jag knappt sovit på mer än 24 timmar. Kanske var det en kombination av allt. Hursomhelst så gick det i alla fall över efter ett tag.

Vi spenderade en sömnlös natt på Mumbais flygplats i väntan på inrikesplanet som skulle ta oss vidare. Hur utmattad jag än var så var jag helt enkelt för uppskruvad eller för rädd att somna och helt missa planet för att faktiskt sova. Så fort vi kommit på planet på morgonen slocknade jag och sov oavbrutet i nästan 3 timmar.

Omtöcknade landade vi så slutligen i Kolkata, över ett dygn efter att vi gett oss av från Arlanda. Att säga att jag vi var stolta över oss själva för att överhuvudtaget ha lyckats ta oss dit själva är en underdrift.

När vi steg ut från flygplatsen i Kolkata så bekräftades många av mina fördomar och förväntningar om staden på en gång. Ut kom vi på en gigantisk gata där bilarna körde som tokiga och där de tutande bilhornen bokstavligt talat aldrig tystnade. Så där var det i hela staden, dygnet runt. Trafiken var fullständigt galen. Vi fick faktiskt berättat för oss att “India only has one traffic rule. Don’t hit anyone.” Och efter att ha åkt runt i den trafiken i två veckor måste jag säga att det verkar stämma helt och hållet.

Men ska jag vara ärlig så älskade jag tutorna och musiken som flöt över staden under högtiden. För att använda en klyscha; det gjorde verkligen staden levande. Jag har fortfarande inte vant mig vid att det är så tyst här hemma.

De första dagarna var bara ett virrvarr av nya intryck, nya människor, ny mat och biltutor. Det var dessutom slutet av en stor högtid, sk. puja, så staden var extra festlig och extra högljudd. Vi bodde hos en indisk familj på 15:e våningen av ett hus och jag spenderade mycket av min tid med att fascinerat stirra ut genom fönstret på den enorma staden under mig.

Inte förrän flera dagar senare, när högtiden var slut, kunde vi så komma till barnhemsorganisationens huvudkontor för första gången. Det var ett litet kontor fullt med fläktar i taket. Mörkt, trångt och fullständigt översållat med papper – men på något sätt ändå hemtrevligt. Eftersom det är Indien vi talar om så gick större delen av dagen åt att mest sitta där och vänta och småprata med de på kontoret, men det gjorde mig inte så mycket. Organisationen är inte indiernas starka sida. Faktum är att jag starkt tvivlar på att ordet existerar på vare sig hindi, bengali eller något av de andra språken. Vi var dessutom fullt upptagna med att smida planer på svenska om hur vi skulle kunna undvika att äta mackorna de serverade oss till lunch. Vi ville inte vara otrevliga och tacka nej när de varit ute och köpt till oss men det fanns också en överhängande fara för magsjuka. De slutade med att vi tryckte ner dem i min väska när alla tittade åt andra hållet och låtsades som att vi ätit upp. Efter en lång dag bestämdes det så äntligen att vi skulle komma till ett av organisationens två barnhem följande morgon.

Eftersom Indien är Indien var allting väldigt oklart med barnhemmen och när man egentligen kunde komma dit. Det var helgdagar hit och annat dit och var det sådana dagar så var det ingen från kontoret som kunde följa med oss – och då kunde vi inte komma. På det sättet var det lite olikt en “vanlig” volontärresa. Vissa dagar fick vi finna oss i att göra någonting annat istället för att vara på något av barnhemmen. Planerna var också tvungna att göras från dag till dag, och varje kväll satt vi i telefon och försökte få klarhet i planen för morgondagen. Någonting som en veckoplanering var helt omöjligt att få till.

Men när vi väl fick komma till barnhemmen var det värt allt krångel och alla telefonsamtal vi behövde hålla på med. En av de mest underbara saker jag varit med om är när en ett och ett halvt-årig liten indisk pojke klänger sig fast vid mig i 3 timmar i sträck och vägrar släppa taget. Det var inte långt ifrån att jag bara tog upp honom och sprang därifrån när vi var tvungna att åka sista gången. Strunt samma att man säkert får livstid i indiskt fängelse för det.

Okej, det kanske var bra att jag sansade mig trots allt.

Det tog också över en vecka att få till ett tillfälle när vi faktiskt kunde intervjua någon från organisationen. Ännu ett bevis på den fina indiska ordningen. De som jobbade på barnhemmen kunde ingen engelska så dem var det ingen idé att prata med. Därför var vi tvungen att prata med någon som jobbade på kontoret, men de var alla väldigt upptagna. Inte förrän bara några dagar innan vi skulle åka hem fick vi tillfälle att intervjua en av kvinnorna på kontoret.

En annan sak som visade sig vara väldigt typiskt Indien är de enorma klasskillnaderna. Om du tycker Sverige lider av stora klassklyftor – då vet du faktiskt inte vad du pratar om. I Kolkata var jag med om den sjukaste skillnaden jag någonsin sett och jag fick definitivt se två helt olika världar i en och samma stad.

Å ena sidan har vi den värld där många barn lever på barnhem eller vuxna på gatan. Där man hankar sig fram från dag till dag och gör vad man kan på stadens smutsiga gator. Å andra sidan har vi den värld som över och medelklassen lever i. Den värld där man har tjänare som städar och lagar mat och där bara ett kort telefonsamtal behövs för att chauffören ska dyka upp och köra dig dit du vill. Om han inte redan står ute på gatan och väntar. Det går inte att föreställa sig för än man sett det med egna ögon.

Hela resan präglades av kulturkrockar som skapades en och en annan jobbig situation, samt lite sjukdomar. Men den präglades också av en enorm glädje och bara det underbara i att uppleva en helt annan kultur. Från det första kaosartande landstigandet till de sista tårarna på planet var det en alldeles fantastisk men samtidigt fullständigt nervknäckande resa. Den hade både upp- och nedgångar men det jag kan säga är att det verkligen var en upplevelse utöver det vanliga.

Och förresten, jag hade bara åkt bil i staden i ca 2 minuter innan jag såg min första ko. Åh Indien!


By