Jämställdhetens land Sverige

By on May 15, 2013 in Columns

Är ni en av de där som då och då spontant undrar vad framtiden egentligen är? Vart är vi på väg, vart vill vi komma och hur kommer vi dit? Kommer vi någonsin att komma till framtiden, är vi kanske redan där? För mig var det här en fråga som dök upp i samband med temat för ettornas nationella prov, och efter x antal koppar kaffe och en rad sömnlösa nätter tror jag mig ha kommit fram till min samhällskritiska definition av framtiden.

Jag ser framtiden som en möjlighet att uppnå det utopiska idealsamhället (lite socialistiskt, jag vet): drömvärlden där det inte spelar någon roll vare sig du är kvinna eller man. Dit vi alltid strävar, för att ständigt fortsätta förbättra samhället vi lever i. Så vad behöver vi framtiden till? Bor vi inte redan i drömlandet Sverige, jämställdhetens land, dit alla människor strävar men endast var tredje får komma? För om vi jämför med Saudiarabien så ser Sverige felfritt ut när det gäller jämställdhet; här får kvinnor till och med köra bil. Men om vi istället fokuserar på landet vi lever i ser vi att Sverige är långt ifrån felfritt.

Det räcker med att öppna senaste numret av en tidning som Nöjesguiden och lägga märke till hur förvånansvärt många bilder på kvinnor som fotas uppifrån, samtidigt som männen fotas nerifrån. Detta är långt ifrån en tillfällighet, utan helt enkelt en regel för fotografer. Om det ser ut som personen står under dig känns den automatiskt mer hjälplös än en person som istället fotats nerifrån och då utstrålar makt. Bläddrar man vidare hittar man fler exempel, där männen stirrar in i kameran och ser allvarliga och seriösa ut, medan kvinnorna gärna får le stort, visa tänderna och göra någon onaturlig pose. Just i bilder speglas sexismen i samhället speciellt tydligt, och går absolut att hitta i mer seriösa tidningar som DN eller SvD.

På högstadiet influerade sexismen vardagsspråket. Skämt som ”Women go make me a sandwich” blev accepterat bara för att de upprepades tillräckligt många gånger, och feminist användes som ett skällsord. Hur vi killar skröt om hur många vi hade haft sex med, medan en tjej som gjorde det blev betraktad som slampa. Men det var inte bara tjejer som påverkades av det är sättet att tänka. Som kille var du alltid tvungen att vara känslokall, aldrig dela med dig av jobbiga saker, aldrig gråta. Du fick bita ihop och gå hem, eller få frågan: Är du bög eller? slängd rakt i ansiktet på dig. Jag tror aldrig jag har gjort så stor skillnad mellan killar och tjejer som jag gjorde under den perioden. Någonstans visste jag hur extremt fel allting var, men man ville vara en i gänget. Människor kan verkligen vara svaga inför grupptryck.

Jag vill inte att folk ska se på mig som en heterosexuell, vit man, utan som den personen jag faktiskt är. För allting börjar när man gör skillnad på människor och människor. Då trycks vissa ner för att de är annorlunda. För att de inte ser ut som dig, tänker som dig, tänder på samma saker som dig. Hela världen börjar kretsa kring dig, och du ska vara så bra som möjligt. Till slut fastnar man i ett hatiskt tänk som, likt en drog är nästintill omöjlig att komma ur. Det behövs att du själv ska vakna upp och förstå vad du håller på med, för att sluta.

Ingenting kommer någonsin att bli perfekt. Klyftor kommer alltid att finnas kvar, men det är inte vad framtiden handlar om. Drömsamhällen kan inte uppnås, men bara för att man är medveten om det betyder det inte att man ska sluta sträva efter perfektion. För det är vad framtiden handlar om, strävan efter det utopiska samhället. För även om det inte tar oss dit så tar det oss rejält mycket närmare än om vi medvetet skulle se åt ett annat håll.


By