Natos Snabba Mordstyrka

By on November 14, 2013 in Archive, Columns

NATO Secretary General visits Sweden

Den 15 oktober så var det dags igen. Ännu en gång väcks man vid femtiden med sång, tårta och gratulationer. Man väcks i tron om att världen står stilla, bara idag, enbart positivt. Dock så vet vi innerst inne att den här dagen är som precis vilken annan dag som helst. Rakt framför dig, på matbordet så krossas din inre frid. En bomb smäller, nästan bokstavligen. “Sverige med i Natos insatsstyrka” lyder det i tjocka, tunga bokstäver. Ja, den dagen chockade mig in till grunden. Från och med den stunden så skulle det finnas debattartiklar överallt, varje dag. Svenska folket skulle splittras i frågan om NATO. Men det var ett misstag att tro något sådant. Det blev aldrig några klagomål, det blev aldrig en livlig debatt på papper eller i mun. Folket svek mig. Hur kunde en sådan nyhet springa förbi utan att märkas?

Ända sedan George Bush hotade världen med frasen “You are either with us, or against us.”, så har världssamfundet helt enkelt gått med på det mesta, speciellt lilla Sverige. Här så har vi de senaste tio åren kommit allt närmare ett NATO medlemskap. Allt närmare en ny identitet. En ny definition av oss själva, som folk och stat.

Visst har Sverige alltid varit nära NATO, men aldrig så här nära ett medlemskap. Jag skulle nästan vilja säga att det vi befinner oss i nu, är ett medlemskap med en lätt täckmantel på. Tillräcklig för att inte skrämma, men inte heller tjock nog för att se ut som om det är något man gömmer. Men här, kan jag ha fel igen. Det kanske är så att svenska folket verkligen vill sälja sig till den amerikanska staten.

Ja, vad är så himla bra med NATO egentligen? Internationellt samarbete, säkerhet och att stå upp för människor, är allt man hör från NATO-vänner. “Sverige kommer att få större plats på förhandlingsbordet och i internationellt beslutsfattande”. “Sverige kommer att kunna beskyddas från allvarliga hot med goda vänners hjälp”. “Sverige kommer att stå upp för utsatta människor världen över och komma till undsättning när det behövs”. Det låter ju perfekt, helt underbart. Varför går vi inte med idag?

Låt mig börja med några frågor till alla er som tycker att det som jag skrev ovanför lät logiskt. Vad händer med Sveriges ställning till olika konflikter världen över, om all det inflytande som man har över sina allianspartners inte längre är ens eget, utan tillhör USA? Ja, försvarsmakten har långsamt desintegrerats, och man använder sig av argumentet att NATO är ett medel att stärka försvaret utan att spendera mer skattepengar. Men hur mycket inflytande har Sverige, när allt man förlitar sig på är alla andra i alliansen? Hur mycket inflytande skulle Sverige ha även om man hade ett militärt samhälle? Lilla kalla Sverige. För mig så låter det som att vår stat är redo att sälja sin neutrala förhandlingsförmåga i utbyte mot ett försvar. Ja, kommer Nordkorea och andra konfliktzoner världen över verkligen lita på svenska diplomater när vi väl är allierade med deras fiender. Hur ska då konflikter lösas?

När det kommer till säkerhetsfrågan så brinner det lika mycket inom mig. Ryssland må vara ett hot, hur löjligt det än låter, men det verkar som om NATO-vänner tror att vi fortfarande lever före andra världskrigets tider. Snälla, var god och förklara för mig hur världen skulle ignorera en fullskalig invasion av Sverige, en till synes fredlig EU medlem som är känd för sin neutralitet. Tror ni verkligen att världssamfundet bara skulle sucka till och glömma det hela? Framförallt så begriper jag inte vad skället till en sådan invasion skulle vara. Om man strävar efter diplomati och goda relationer med alla, vad skulle ett krig baseras på? Tydligen, så har denna regering och alla vi som bygger samtidens samhällstruktur, glömt bort värdegrunderna vårt samhälle borde stå för, glömt hur vi åstadkommit 200 år av fred.

Att stå upp för de utsatta. Att lösa konflikter. Att komma till undsättning. Jag håller med, helt och hållet, utan tvivel. Dock så tror jag att vi har olika metoder att nå de här målen. Ni som tror att Nord Atlanten är värt så mycket, lever också i tron om att hårdhandskarna och stryk är det som får slut på konflikter. Ni tror att våld löser våld. Att stå upp för de utsatta är synonymt med att bomba deras hem. Ja, det är hur jag ser på er. Jag kan vara mycket fel ute så det kanske är lättare att förklara det som jag står fast vid. Vi, som människor, är skyldiga att ge alla i världen samma chans att uppleva och beskåda universum som oss själva. Ska man lösa en konflikt i mån om att uppnå detta, så krävs att bomber slutar falla, att blod slutar droppa och att händer börjar skakas. Fred uppnås inte bara av att krossa sin fiende, men genom att komma till kompromisser. En mycket mer demokratisk och mindre blodig process. Politiker borde vara de som förstår sig på kompromisser bäst, men ändå sviker de oss som tror på demokrati för alla. Ska man verkligen stå upp för människor så gör man som Sverige alltid har gjort, skicka soldaterna till FNs fredsbevarande styrkor. Där gör man en verklig skillnad.

Hoppet finns fortfarande. Vi må bete oss som NATO medlemmar, men sanningen är att än så länge så är vi bara med i NATOs snabba insatsstyrka. Ett steg som fortfarande ger oss utrymme att själva bestämma när vi ska tillåta svenska soldater att dödas. Ett steg som tillåter oss att helt enkelt dra oss tillbaka från att gå med. Är NATO verkligen värt våra demokratiska värdegrunder? Är det verkligen så enkelt att sälja vår utrikespolitik och vår respekt? Vill vi beskydda oss och andra, så är det vårt eget försvar som ska satsas på. Vår penna. Inte det amerikanska svärdet.


By