Emotionella influenser från Zambia

By on April 23, 2014 in Columns

Zambia

Den 14e mars åkte 23 studenter och 4 lärare till Zambia. Vi besökte Hillcrest National Technical Secondary School i Livingstone och Chinika High School i huvudstaden Lusaka. I tio dagar tog vi del av en kultur som inte liknade den som fanns på hemmaplan. I konversationerna möttes hela tiden olika värderingar. När olika värderingar möts skapas motsättningar, men också möjligheter.

Sverige sägs generellt vara ett regeltörstande samhälle, där besluten ska vara rationellt grundande. Inte bara individuella val, även de som har global verkan ska understödjas av sakliga argument. De statistiska hjälpmedlen HALES och DALYS utgör bara toppen av det statistiska isberg som ofta används i olika, betydelsefulla sammanhang.

Resonemanget som leder fram till poängen grundar sig i frågan som flera treor redan bekantat sig med: vad är en människa? Det korta svaret är i nekande form: den är inget alltigenom rationellt. Den emotionella delen fyller en viktig, om inte minst lika viktig funktion. För att bekanta sig med den emotionella biten däremot, krävs mer extensiva studier, ofta fältaktiga sådana.

I utkanten av Lusaka, Zambias huvudstad ligger Chinika High School, vars studenter bor i slumområdet Kanyama. På vår studieresa till Zambia var den åttonde dagens ordning mycket taktiskt utformad. En skoldag med eleverna skulle på eftermiddagen efterföljas av en promenad i slummen. Ett koncept som gjort för att maximera det dåliga samvetet.

Under den första lektionen, inte helt oväntat lärarlös, hölls en debatt med den bekanta strukturen – en motion, och tre personer i vardera lag. När förste man skulle anföra sitt första argument presenterades, för mig, ett nytt sätt att debattera på. Allt var på rim, men inte julrimsaktigt, utan med en engagerad, melodiös stil. De spontana bifallen eller avslagen från klassrummets andra sida förvånade oss kungsholmare som satt med. Vi var lätt lamslagna men fascinerade över entusiasmen och drivet som motsatte det sofistikerade sätt som vi var vana vid.

I Kanyama var energinivån inte lika hög. Här vilade plåttaken på de smutsiga stenblocken. Här speglade samhället delvis ett zambiskt 1950-tal – utanför varje skjul fanns ett tiotalbarn, samtliga utan skor. Barnen verkade inte känna till, men vi var välinformerade om de sjukdomar som vilade på marken. Kolera, trypanosomiasis och hakmask, sjukdomar jag inte ens vågar googla låg bokstavligen framför deras nakna fötter. Men slummen gav också en obehaglig föraning om ett framtida Lusaka. Om hur urbaniseringens tilltagande innebär större slumområden än vad en hälsoaspekt skulle tillåta.

I kontrasten mellan stämningen i klassrummet och den i Kanyama stöter mjukt mot hårt och lämnar mig ambivalent. Å ena sidan – vilken misär, å andra – skolan är det som motiverar studenterna att ta sig upp på sina avbrutna morgonkvistar. Jag vill inte agera känslomissionär som menar att det svenska samhället förlorat den empatiska förmågan. Jag kräver inget extremt, ingen revolt. Snarare förflytta diagram- och tabellmentaliteten till något mer känslomässigt. Det är lätt att fokusera på de mörka och dystra i bilden av Zambia. Svårare med det som visar själva kvintessensen i bilden, studenterna i klassrummen. Svårt att hylla engagemanget och glädjen. Lättare att kritisera de orättvisor som konstruerats av kolonialismen.

Från att ha varit gömda i våra siffror fick vi i tio dagar stå nakna framför sanningen. Min poäng? Att inte försvaga de emotionella argumenten, i synnerhet inte i sammanhang som gäller bistånd. Poängens önskade effekter? Ökat engagemang i Zambia Group. Det är ett utmärkt medium för att nå integration, ekonomisk förbättring och bättre levnadsstandard i Zambia. Betydelsefulla aktioner för att öka den globala utvecklingen.


By