Jag vill inte tiga längre

By on April 22, 2014 in Columns, Events

Haley 1 2 klar 2

En gång i tiden hade jag en ätstörning. Jag förlorade vänner och tid som jag aldrig kommer att få tillbaka, det var hemskt. När jag började att må bättre bestämde jag mig emellertid för att aldrig falla tillbaka igen och ägna mig åt att hjälpa andra människor från att falla, från att någonsin förlora vänner för att en så gärna vill bli smal, från att någonsin ödsla tid på ett ideal som bara är ett påhitt och inte bör betyda något.

Men det är svårt att inte falla tillbaka och det är svår att ägna tid och kraft åt att hjälpa andra människor när en blir bombarderad med bilder på underviktiga modeller, dieter och träningstips, för det är ju så sjukt svårt att stå emot normer, det vet vi nog alla. Och faktum är att viktnedgång har blivit en norm. Att räkna kalorier har blivit en norm. Att vara smal och sträva mot det smala idealet har blivit en norm. Det värsta av allt är nog att vi alla är så medvetna om detta, men vi väljer att tiga. Och det var just därför jag skrev min pjäs “Vi två”. För jag ville sluta tiga och börja prata, för det är endast då vi kan lösa problemet.

När mina “Vi två” posters på skolan började bli nerrivna gick det emellertid upp för mig varför vi allt för ofta tiger när det gäller feminism – för människor tystar ner en. Genom att riva ner mina posters tystar de ner mig och mina åsikter. De vill inte höra. De vill inte veta av något patriarkat. Men det spelar ingen roll, för om det krävs av mig tänker jag skrika, skrika tills alla hör, kanske till och med spräcka trumhinnorna på dem som vägrar lyssna – så högt tänker jag skrika. För jag vill, för det första, att ätstörningar inte ska vara ett tabubelagt ämne. Jag vill att det absurda i att räkna kalorier ska framhävas. Jag vill att det absurda i att träna för att bli smal istället för att träffa vänner ska framhävas och jag vill att vi ska studera och förstå utveckligen av en ätstörning med hjälp av en feministisk analys. Jag vill ändra synen på ätstörningar, få människor att förstå att det inte är en sjukdom som drabbar några unga tjejer som är för svaga för att stå emot normerna, för det krävs så otroligt mycket självbehärskning att svälta sig själv.

”De faller för en norm” detta må till viss del vara sant, men analysen får inte sluta där. För vart kommer idealen ifrån? Vart kommer idealen som kräver att kvinnan ska se ut som ett vandrande skelett medan mannen ska öka sin muskelmassa? Vad får normerna för konsekvenser? Kvinnan blir liten, mannen blir stor. Kvinnan förlorar makt, mannen får makt. Dagens ätstörningar kom när kvinnor krävde mer makt. Korsetten som gjorde att kvinnan med nöd och näppe kunde röra på sig och andas kom på modet när suffragetterna förespråkade lika rättigheter mellan könen. Det smala idealet är vårt århundrades korsett, ett resultat av patriarkatet vi lever i.

Därför måste vi prata om det, för det är det enda sättet vi kan lösa problemet på. Det är därför jag skrev min pjäs. För att sluta tiga och börja prata. Och även fast jag ibland känner mig som en hycklare då jag förespråkar bojkottning av dessa påhittade och eländiga ideal men samtidigt tänker på när jag ska träna nästa gång (för jag får ju inte bli tjock?!) – så vill jag inte tiga mer. Det är svårt att inte bry sig om ideal och normer när alla andra bryr sig, men om vi alla blir medvetna om vad dessa ideal gör med oss och vad de kommer att göra med kommande generationer om vi inte krossar patriarkatet, så kan vi kanske kämpa tillsammans. Det är därför jag skrev “Vi två”, jag ville helt enkelt sluta tiga och börja prata.

https://www.facebook.com/events/665015106867290/ 


By