Samtyckeslagstiftning; bra grundtanke, dålig lösning

By on April 10, 2014 in Columns

Den 30:e mars skrevs en artikel i Kzine som argumenterade för behovet av en samtyckeslagstiftning i våldtäktsmål. Författaren fokuserar särskilt på det faktum att det idag krävs en annan anledning än enbart att man inte vill, för att det räknas som våldtäkt. Detta är naturligtvis horribelt. Idag är det en självklarhet för de allra flesta att våldtäkt kan ske i nära relationer, att man kan ändra sig och inte vilja längre, och att killen (som det i de flesta fall är) visst förstår att tjejen inte vill. Ändock visar svenska domstolar gång på gång att de har en ytterst märklig verklighetsuppfattning; det måste vi göra något åt. Men även om idéen med en samtyckeslagstiftning är beundransvärd är det inte rätt väg att gå.

Det finns två huvudsakliga problem med en samtyckeslagstiftning. För det första skulle en sådan skapa s.k. omvänd bevisbörda. Det vill säga att det faller på den åtalade att bevisa att målsäganden sa ja, eller samtyckte på annat sätt. Förutom det faktum att detta är väldigt svårt, bryter det mot den absolut mest grundläggande och viktigaste principen i vårt rättssystem: oskyldig tills bevisad skyldig. I Sverige och större delen av Västvärlden är det alltså så att åklagarsidan måste bevisa att den åtalade är skyldig, annars frisläpps denne; inte att försvaret måste bevisa att den åtalade är oskyldig, annars fälls hen.
Dock är det precis vad en samtyckeslagstiftning skulle göra. Genom att kräva samtycke kräver man att de inblandade parterna, ifall de skulle bli åtalade för våldtäkt, måste kunna bevisa detta samtycke. Annars skulle lagen vara värdelös.

Det är just det som är det andra problemet med en samtyckeslagstiftning. Om man beslutar att bevisbördan, trots allt, fortfarande ligger på åklagarsidan, försätter det denna i en orimlig situation. I så fall kräver man att åklagarsidan bevisar att samtycke inte ägde rum. Något sådant är omöjligt; man kan inte bevisa att något inte skedde. Följaktligen kommer det åter bli så att ord står mot ord, liksom idag; då kräver vår grundläggande rättsprincip att den åtalade frisläpps.

En samtyckeslagstiftning fungerar således inte. Även om det kan kännas bittert blir vi tvungna att acceptera det faktum att om det inte kan styrkas att målsäganden inte samtyckte kan den åtalade aldrig fällas, även om hen är skyldig. Det finns emellertid något annat vi kan göra.

De domar som många blir upprörda över är ofta de där det är helt uppenbart att målsäganden inte velat, och ändå anser domstolarna, i deras ofantliga visdom, att den åtalade på något sätt inte förstod detta. Borde vi då, helt enkelt, inte kunna kräva att hen förstod? Kan inte lagen kräva, att om det kan styrkas att målsäganden inte ville borde den åtalade förstått detta? Alltså är oförståelse lika lite en ursäkt som att man var berusad.

En sådan lag skulle vara bra, dels för att domstolarna då inte kan frikänna personer som ”inte förstod”, vilket skulle leda till att fler skyldiga personer döms (det är som sagt helt uppenbart vid de här tillfällena att det rör sig om en våldtäkt). Dels skickar det en tydlig signal ut i samhället: se till att den andra helt säkert är med på det, annars är det våldtäkt.

På så sätt kan vi uppnå flera av de mål man vill nå med en samtyckeslagstiftning, utan de problem som följer utav en sådan.


By