Vart man går när ingen vet vart man är på väg

By on May 19, 2014 in Columns

Dagen är så äntligen här. Valrörelsen med stort V. Supervalåret. Parti mot parti, block mot block, klass mot klass och ideologi mot ideologi. Samtliga partier tycks – för en gångs skull – vara rörande ense om att det är just de som har potential att stöpa om samhället. Och att det skulle vara raka vägen in i Armageddon, om ett annat parti fick makten i september. Fylld av förväntan trycker jag på tv:n för att granska dessa första trevande steg mot framtiden. En rykande kopp te, en varm filt och en skymmande vårhimmel utanför fönstret. SVT:s signaturmelodi strömmar ut i rummet, och för ett ögonblick tycks allting vara perfekt.

En kvart senare står teveapparaten fortfarande på. Tekoppen har svalnat, mitt huvud värker och de melodiska initieringstonerna har ersatts av oartikulerat kackel. Politikerna drabbar samman i verbala frontattacker, de slungar anklagelser mot varandra med beundransvärd frenesi och kommer ut tilltufsade på andra sidan. Som tittare, och potentiell röstare, är jag inte helt säker på vem som går vinnande ur striden. Några sekunder av underbar klarhet, sedan skuttar nästa talare vidare till valfritt kärnargument och den röda tråden går än en gång förlorad i floskler. Jag drabbas av den något osannolika tanken att det är som att vara den ytterst obekväma nya bekantskapen till en fundamentalt dysfunktionell familj, som av någon outgrundlig anledning återfinner sig mitt i ett massivt släktgräl. På annandag jul. I fjällstugan. Insnöade. När samtliga familjemedlemmar finner sig vara så uttråkade att de inte har någonting annat kvar att göra än att bråka.

Först och främst har vi miljöpartiet, det alternativa mellanbarnet som frenetiskt sticker upp huvudet och pockar på uppmärksamhet – oavsett samtalsämne. Som med sin virkade alpackaponcho och svängande rastaflätor anser att fjällstugan borde ha plats för alla. Oavsett nationalitet, kön, ålder, sexualitet, åsikter eller utseende ska man hitta en varm säng under stugans mossbeklädda tak. Menyn ska naturligtvis vara ekologisk. Stugan värmas upp av solen. Eller i nödfall kroppsvärme. Vad som helst utom öppen spis går bra. Förutom bergvärme.

Sedan har vi vänstern, det revolutionära småsyskonet som besvarar varje anklagelse med långa utläggningar om mänsklig moral och human ideologi. Ändå känns det i vissa fall som att lillebror, i all sin naivitet, nästan är den mest logiska i stugan. Vilket måhända inte är en så särdeles imponerande bedrift om man betänker konkurrensen.

Vi skuttar vidare till Socialdemokraterna, den förtretade morsan som har tröttnat på de övrigas idioti. Mamma håller sig till sakargument, visar sällan sin irritation och försöker trumfa de övriga med sin lugna framtoning.  Ändå räcker redligheten inte riktigt hela vägen, och för den nya gästen i stugan blir det ofta lite svårt att förstå vad mamma menar – i ett större perspektiv.

Om småsyskonen lierar sig med mamma, lutar sig resten av släkten i stället på pappsen. Moderaterna. Ledartypen. Som (i varje fall enligt honom själv) kan mest och vet bäst. I alla situationer. Faktum är, att pappas överlägsenhet är så självklar att han inte riktigt bemödar sig bevisa den. Nöjer sig med ett snett leende och en sarkastisk kommentar. Ibland ger han mamma en gliring, men oftast lutar han sig bakåt i soffan och låter de andra sköta jobbet åt honom. Trots att pappa egentligen tycker att det är viktigt att göra rätt för sig. I teorin.

Vidare till Folkpartiet, storebrorsan och i alla avseenden pappas lojala underhuggare. Trots att storebror egentligen står lika nära sin mor föredrar han ändå pappas sida av saken. Allt blir liksom lite coolare då. Så storebror försvarar pappa mot syskonens attacker, värjer bort alla anklagelser som kan sabba faderns image. Trots allt är det ju pappa som pröjsar.

Den irriterande fastern, Centerpartiet, är också på plats i stugan, hon som stör alla med sin gälla röst och sitt skrikiga skratt men som har varit en del av familjen så länge att alla tvingar sig stå ut. Förutom de yngsta barnen, som har börjat muttra och viska i sitt hörn. Snart kanske vi slipper henne, tänker de med illa dold tillfredsställelse. Faster märker av kritiken, och svarar på den genom att skratta ännu högre. Prata ännu mer. Och om möjligt rycka med sig resten av familjen i sitt fruktade fall.

Långt bort i änden av rummet skymtar farfar Kristdemokraterna, som faktiskt sover sig genom större delen av grälet. Trots allt är ju farfar lite gammal och mossig, vilket inte minst märks när man talar om feminism och familjeroller. Sedan återgår han till sin egendomliga dvala, överlåter tvisten till yngre generationer. Farfar kan säkert följa med faster i bilen tillbaka, ska ni se.

Slutligen är också den irriterande kusinen Sverigedemokraterna på plats i fjällstugan, han som trots gemensamma ansträngningar alltid envisas med att dyka upp, trots att ingen egentligen vill ha honom där. Faktum är att ingen ens vill erkänna sitt släktskap med honom. Inte för att kusinen bryr sig. Han är mest där för att irritera resten av familjen, genom att älta samma gamla urvattnade och hatade argument till förbannelse, medan de andras röster ekar högre och högre runt omkring honom. Först då tillåter sig kusinen att luta sig tillbaka, med ett tillfredsställt leende medan han ser sig själv klättra allt högre i opinionsundersökningarna.

För den utomstående bekantskapen verkar familjen vara regelrätt vansinnig. De bråkar, de grälar, de attackerar varandra. De skyller sina misslyckanden på varandra men är ytterst ivriga att ta åt sig av övrigas bedrifter. De förstör släktträffen genom att starta bråk om saker de är förhållandevis överens om, utan att komma fram till någonting i slutändan. I mitten av allt står bekantskapen, offret som ska försöka övervaka kaoset och försöka urskilja någonting reellt ur en kakafoni av kackel.

Stackars arma sate. Inte förstår bekantskapen sig på någon av människorna den just träffat. Inte tycker den att någon av dem verkar särskilt trevliga. Ändå måste den i slutändan ge någon av dem sitt stöd, om så bara för att få saken överstökad. Men kanske, kanske, förstår den ändå någonstans att denna dysfunktionella familj behöver vägledning i form av en hjälpande röst. Kanske inser den att familjen inte själva kan komma överens om någonting, att de måste plocka in utomstående nya bekantskaper för att få reda på vem som ska få bestämma över de andra. Kanske är det därför deras nya vän stannar kvar i stugan, trots dess invånares fundamentala galenskap. Kanske inser vännen att han måste hjälpa den familj som är ohjälpligt fast inom stugans väggar, om inte annat för att bekantskapen själv har gått vilse och behöver familjemedlemmarna för att visa vägen. Så fort de har bestämt vem som har störst förmåga till det, vill säga. Det kommer antagligen att ta ett tag. Närmare bestämt ända tills den femtonde september.

 


By