Psykvården kräver en förändring

By on October 5, 2015 in Columns

Bristerna i den svenska psykvården är egentligen inget det hymlas om. Diskuterar man med de som har erfarenheter av psykvården är de snabba att påpeka bristerna. Söker man om psykvården på nätet kommer debattartiklar, samt kommentarsfält fyllda med klagomål fram. Så om det nu står klart att psykvården inte fungerar, varför är det då ingen som gör något åt det?

Gång på gång får vi läsa avslöjanden där det beskrivs hur dåligt psykvården fungerar. Vi får läsa om övergrepp som sker på grund av brister i kontrollen. För några år sedan figurerade ”fallet Nora” i de svenska medierna. Då det i en dokumentär i P1 hade avslöjats hur en psykiatriker utnyttjat sin maktposition gentemot sin unga patient, som hade utsatts för en grov våldtäkt. Det diskuterades i media hur man var tvungen öka kontrollen av vårdbolag, och detta tycktes kunna bli en väckarklocka som pekade på somliga av bristerna inom vården. Två år senare är det få som varken minns ”fallet Nora” eller debatten som följde.

Efter 1962, då Sverige hade världsrekord i antalet psykiatriska intagningar, beslutades det att man skulle satsa på öppenvård. Mentalsjukhusen i Sverige stängdes ett efter ett. År 1994 kom psykiatrireformen, som skulle ge kommunerna utökat ansvar för personer med psykiska funktionshinder. Reformen har dock inte tillämpats i samma utsträckning som avsetts. Den är fortfarande idag inte helt genomförd. Det är dags att vi gör något åt psykvården, vi kan inte längre låta problemen bero.

Enligt sjukvardsguiden.se förväntas 15 % av befolkningen att någon gång under livet drabbas av psykisk sjukdom som kräver professionell hjälp. Med dagens psykvård hamnar allt ansvar hos de anhöriga, och de står nästintill maktlösa om den sjuke inte väljer att skriva in dig själv för slutenvård. Självklart måste vi värna om individens rättigheter, men det kan vara svårt att få någon som är psykotisk att inse att den är sjuk och skriva in sig själv för vård. På grund av bristande resurser friskförklaras patienter så fort som möjligt, så de kan komma ut i samhället och lämna plats åt de patienter som väntar på vård. Blir man friskförklarad finns det ingen där för en som kollar upp att man tar sin medicin och att man mår bra. Tablettförvaring hemma, hos suicidala patienter, är bara ett exempel på vårdens nonchalans. Ansvaret hamnar hos de anhöriga och de har svårt att bli hörda av läkare.

Trots att det är erkänt att psykisk sjukdom existerar, trots att vi vet att 15 % av befolkningen kommer att drabbas, så har vi valt att dra in resurserna. Skulle de sjuka försvinna bara för att vi tog bort deras vård? De sjuka får klara sig själva, söka jobb, skaffa boende, ta sin medicin. Det kostar samhället med missbrukare, arbetslösa och hemlösa, men det kostar tydligen inte lika mycket som en fungerande psykvård.

Hur kan vi kalla Sverige ett välfärdssamhälle och skryta med vår sjukvård när vi har en grupp människor som vi inte behandlar? En grupp sjuka människor som vi prioriterar bort för att spara pengar, då de inte är starka nog att stå upp för sig själva.

Vi behöver lägga resurser på vården. Psykvård är ett känsligt ämne och felmedicineringar kan få grava konsekvenser. Därför måste läkarna ha resurser nog att kunna lägga ner tid på varje patient. Tala med människor i dennes närhet, för att kunna ställa en säker diagnos och ge en korrekt medicinering. Den minimala slutenvård vi har i dag har sådan brist på resurser att det är säkrare för anhöriga att ha den sjuke hemma. Vi måste bygga ut slutenvården, bygga fler sjukhus eller vårdhem. Vi måste även se till att vården är lyhörd för de anhöriga, då det faktiskt är de som upplever sjukdomen på nära håll. Patienter måste kunna skrivas in av läkare då de bedöms må för dåligt för att klara sig i hemmet. De som har blivit friskförklarade, eller utskrivna med en fungerande medicinering, måste ha kvar en plats inom vården. Läkarna bör ha möjlighet att följa upp patienter, se att medicineringen fungerar och att patienten mår bra. Framför allt måste vi arbeta på att öka kontrollen, om vi ska utöka möjligheten till tvångsvård är detta ett måste. Även kontroll av vårdhem, läkare och psykiatriker behövs.

Det finns flera skäl att det inte sker någon förändring i vården. Problemet är inte akut, vården har varit undermålig så pass länge att ingen förvånas då bristerna påpekas. Gruppen som behöver vård är inte bara liten utan har också svårt att göra sig hörd. Många är heller inte bekväma med att prata om sin sjukdom. De anhöriga har redan händerna fulla med att finna vård, samt att ta itu med följderna som den bristande vården har i deras situation.

I den här frågan har vi alla ett ansvar, det gynnar aldrig ett samhälle att prioritera bort vård för en utsatt grupp. Vi måste säga ifrån och stå upp för de som inte kan stå upp för sig själva. 15 % av oss kommer någon gång under livet att drabbas av psykisk sjukdom. Vem vet, kanske blir det du, eller någon i din närhet. Tro mig, då kommer du uppskatta en fungerande vård.

 


By