Stagnerad politik i en instabil värld/Stagnated politics in an unstable world

By on October 2, 2015 in Columns

12053408_708150489288826_1031932655_n-411x620

Kommunismens fall innebar att den sista av världens stora konflikter upphörde. Demokrati och liberalism hade segrat och skulle för all tid framåt bredda vägen för mänsklig utveckling. Alla stora världsproblem skulle lösas inom en snar framtid: hunger utrotas, sjukdomar tillintetgöras och underutvecklade länder skulle utvecklas till välstånd. 2000-talets inledning verkade också bekräfta denna vision; antalet demokratier i världen ökade, den ekonomiska tillväxten var obegränsad och internationellt samarbete och gemenskap befästes. Så är det emellertid inte längre.

Framtiden ser allt mörkare ut. Att finanskrisen 2007-2008 markerar skiftet från 90-talets utopi är knappast omstritt. EU tampas med att få igång de sydeuropeiska ekonomierna efter enorma budgetunderskott med massarbetslöshet och kraftigt minskad BNP som följd. Samtidigt är de starka ekonomierna själva fast i recession. Bättre är läget inte heller på andra sidan Atlanten. USA har budgetunderskott och statsskuld av astronomiska proportioner, företag och arbetstillfällen fortsätter oupphörligen att fly till mer attraktiva länder, fattigdom och utanförskap breder ut sig. Inte ens Kina verkar längre pålitligt, då tillväxten inte på långt när når upp till förväntade nivåer och börserna föll kraftigt för bara någon vecka sedan.

Till de ekonomiska svårigheterna hopas andra problem. I krisens spår har mer och mer pengar koncentrerats hos samhällets topp. Medelklassen utarmas och tvingas antingen uppåt eller nedåt i klasserna. Problemet är att majoriteten tvingas ner. Samtidigt överförs makt stadigt från folkets valda representanter till externa, oberoende aktörer. Integrationspolitiken i Europa har misslyckats och utanförskapet växer. Samtidigt upplever Europa nu sitt svåraste prov när flyktingströmmarna till kontinenten ökar. Ungerns gränser är avstängda med stängsel och Tyskland återinför gränskontroller. På den internationella arenan finns också orosmoln. USA:s position är i dalande efter decennier av krig och med en ekonomi som inte längre kan understödja den. Ryssland hotar åter östra Europa och kontinentens fred, samtidigt som radikala rörelser till både höger och vänster får vind i seglen för att upplösa unionen. Kan Europa stå enat? Alldeles i närheten slits dessutom Mellanöstern sönder av krig och barbari, den arabiska vårens löften är till stoft och spridda för vinden. Hur ska framtiden bli? Hur tar vi oss an denna utmaning? Gamla, olösta problem gör sig också påminda, så som vår allt ökande klimatpåverkan. Isarna smälter oförtröttligt, haven höjs, arter dör ut.

Tyvärr verkar världens ledare stå handfallna inför dessa problem. Eftersom alla problem skulle lösas har politiker sedan 90-talet förminskats till förvaltare. Inga visioner, inga reformprogram, inga övergripande perspektiv. För att göra saken värre är de inte ens särskilt bra förvaltare; pragmatismen och realismen som borde ha genomsyrat den nya politiken såg man inte röken av. Istället har vi nitiska sifferräknare som stirrar sig blinda på opinionssiffror och vänder sina kappor bäst de kan. Oavsett vad man tycker om deras politiska program var kalla krigets ledande politiker imponerande i sina roller: Reagan, Thatcher, Palme, Chrusjtjov. Vad har vi idag? Clinton, Bush, Hollande, Miliband.

Som ledarskribent på KZINE ska jag försöka ge perspektiv på dessa problem för att få fram lösningar, eller bara idéer till lösningar. Eftersom inte ens idéer är något vi får från den etablerade politiken.

 

The fall of communism meant the an end to last of the great conflicts of the World. Democracy and liberalism had triumphed and would make way for human development for all time to come. All global perils would be solved in a near future: hunger exterminated, illness annihilated, and underdeveloped countries developed to prosperity. The dawn of the 21st century seemed to confirm this vision; the number of democracies in the World increased, economic growth was unlimited, and international cooperation and community became solidified. However, that is no longer the case.

The future is darkening. It is hardly contested that the financial crises in 2007-2008 marks this shift. The EU is fighting to get the Southern European economies running after huge deficits, resluting in with mass unemployment and severely decreased GDP. At the same time, the strong economies are stuck in recession themselves. The situation is not any better across the Atlantic. The US has a deficit and national debt of enormous proportions, corporations and work opportunities continually desert to more attractive countries and poverty and segregation spread. Not even China appears to be reliable any more since its economic growth is not even close to the estimated levels, and their stock markets plummeted a mere weeks ago.

In addition to the economic difficulties, more problems are added. In wake of the financial crisis more and more money has been concentrated at society’s top. The middle class is impoverished and forced either up or down. The problem is that most are forced down. At the same time more power is steadily being transferred from the people’s elected representatives to external, independent actors. European integration policies have failed and segregation is growing. Meanwhile Europe faces its most difficult test as the streams of refugees to the continent increases. Hungary’s borders are closed by fences and Germany is re-establishing its border control. Over the international stage, dark clouds are also gathering. The US’s position is declining after decades of war and with an economy no longer capable of supporting it. Russia once more threatens Eastern Europe and peace on the continent, while radical movements from the left and the right both gain support to abolish the union. Will Europe stand united? Just next door the Middle East is ravished by war and barbarism, the promises of the Arab Spring turned to dust and scattered. What will the future look like? How will we deal with this challenge? Old, yet unsolved problems, also make themselves heard, such as our increased impact on climate change. The ices are melting tirelessly, the seas rise, species become extinct.

Unfortunately the world leaders appear to be paralysed before these problems. Because all problems would be solved,  but politicians have been reduced to become managers since the nineties. No visions, no reform agendas, no overall perspectives. To make matters worse they are not even particulary good managers, the pragmatism and realism necessary to form the basis of the new polices are nowhere to be seen. Instead we have zealous digit counters starring ceaselessly on opinion polls flip-flopping best they can. No matter what you think of their policies, the Cold War politicians were impressive in their roles: Reagan, Thatcher, Palme, Khrushchev. What have we got now? Clinton, Bush, Hollande, Miliband.

As editorial writer at KZINE I will try to give perspective to these problem and come up with potential solutions, or just ideas to solutions. Because we do not get even ideas from the established politics.


By