Ken & Barbie tackar för sig

By on December 5, 2015 in Columns

Photographer: Paul Jordan Stylist: Mary Jordan Assistant: Rafael Ortega Job Number:1047597

”Och här lämnar vi de lyckliga tu i deras rosaskimrande tyllidyll för den här gången”. Så lyder avslutet på det talexempel jag och mina klasskompisar fick av vår mattelärare i torsdags. Jag hade precis fått en smärre chock och visste inte om jag skulle skratta eller gråta. För vad ska man säga när ens lärare skrivit och delat ut ett sexistiskt, könsstereotypiskt och otroligt förnedrande dokument utan någon vidare förklaring? Ett dokument som framkallar kväljningar och illamående hos de flesta, ett litet leende hos andra (läs: min lärare).

Tro mig, jag som tjej har fått uppleva det ena obehagliga efter det andra. Män och gubbar som följt efter en på t-banan, som noggrant granskat ens kropp, ofta med en kommentar på det. Män och gubbar som obehindrat runkat på offentliga platser samtidigt som de diskuterat förbipasserande kvinnors kroppar, och nu det här. Just på grund av tidigare erfarenheter fann jag mig hyfsat snabbt i situationen som vår mattelärare och mentor försatt oss i. Min konfrontation hjälpte dessvärre inte då han hävdade att det var ”Kens och Barbies” åsikter – inte hans egna.

Vad som slår mig är att Ken och Barbie är en avspegling av vårt samhälles (om något omoderna) förväntningar på hur en man och en kvinna ska vara. Som det tydligt framgår är Barbie endast en ”dum blondin” som inte kan tänka självständigt. Hon framstår som ett sexobjekt som gör Ken kåt. Grejen med det här sjuka talexemplet är att det skulle vara ”roligt” just för att det handlade om Ken och Barbie; vår lärare trodde säkert att detta talexempel därför skulle passera obemärkt. FEL FEL FEL.

Det faktum att en kvinna döms utefter sitt utseende – och inte sin kompetens, är otroligt förminskande. Jag vet att om jag skulle ha en genomskinlig tröja utan bh skulle många förbipasserande killar inte lyssna på vad jag hade att säga. Det anses också vara extremt provocerande att lyfta fram detta ämne (jag själv och andra har fått höra att vi inte borde göra en ”sådan grej” av det här, ”han menade ju inget illa”). Dessa kommentarer visar på att det är just därför detta måste uppmärksammas. Vi alla är offer för samhällets strukturer, och för att kunna förändra så måste vi också se problemen. Det gör mig sjukt irriterad när killar ska försöka ”lugna” mig och andra upprörda (läs: tjejer/kvinnor) och ”förklara” för oss att vi borde tagga ner, som att vi inte kan tänka klart (sa någon sexism?).

Jag är säker på att om dessa killar fick testa hur det är att leva som tjej så skulle de inte längre känna något motstånd mot att detta ämne hamnar i hetluften. Det går uppenbarligen inte att förklara skammen man som tjej känner när en 60-årig okänd man tafsar på dig. Det går uppenbarligen inte att förklara skammen man som tjej känner när fyra män i 20-årsåldern visslar efter dig. Det går uppenbarligen inte att förklara ilskan när en kille ropar ”hora” och en annan ”fitta”. Det går uppenbarligen inte att förklara irritationen när en kille avbryter dig gång på gång.

Det verkar heller inte gå att förklara varför det här ämnet måste tas upp – för då får man höra att man ska ta det lugnt. Man ska med andra ord inte utmana de förmaningar man som tjej tvingas motta. Att bli tillsagd att man ska radera sitt Facebook-inlägg (som innehåller ett foto av vår mattelärares text) för att det ”är kränkande” mot läraren (lärarens namn står ingenstans i texten) är alltså helt okej. Dessa killar anser sig ha rätten att bestämma över vad jag, som tjej, ska och inte ska publicera på min egen Facebook-sida. Det säger ganska mycket om situationen i sin helhet.

Kanske borde vi istället rikta vår uppmärksamhet mot det riktiga problemet, sexism, och dess makt i samhället. Kanske borde vi reagera istället för att passivt stå vid sidan av. Nästa gång något liknande sker hoppas jag att det inte är enbart en person – en tjej, som vågar säga ifrån, jag hoppas att varje person i rummet tydligt visar att sexism är oacceptabelt.

Just det, året är 2015.


By