Sträck ut din hand, KG

By on September 27, 2016 in Uncategorized

spriartikel

Junimorgon. Jag sitter i en kyrkobänk bland vuxna och barn, redo att ta del av min lillebrors skolavslutning. Upplägget är välbekant, med samma gamla kristna psalmer och rektorshälsningar som ska framföras. Därför lyssnar jag med ett halvt öra. Men plötsligt kommer en punkt på schemat som skiljer sig från det vanliga. Ett elevtal.

Det är en liten, afghansk pojke som intar kyrkans scen. Han flydde till Sverige från krig, varpå han har gått på min lillebrors skola sedan ett år tillbaka. Då kunde han inte ett ord svenska. Nu blickar han ut över en välfylld kyrka, med all uppmärksamhet mot sig, redo att hålla tal. Svenskan är tafatt. Fåordig. Men budskapet träffar varenda människa i bröstet:

Förut var jag rädd. Jag somnade alltid till ljudet av bomber. Men här behöver jag inte vara rädd längre. Så tack för allt.

Personligen har jag alltid sett skolan som viktig. När jag sitter i kyrkbänken inser jag dock, att för vissa är den betydligt mer än så.

Tänk dig själv att komma till ett helt nytt land. Du möts av en ny kultur med komplexa sociala koder, där människorna är lika främmande som språket de talar. Här ska du gå i skolan. Att någon som befinner sig i det läget behöver stöd, värme och en hjälpande hand från sin omgivning kan nog alla hålla med om. Utan det riskerar personen att falla utanför, och exkluderas från det samhälle som har blivit hens hem. Under höstterminen har Kungsholmens gymnasium fått möjlighet att sträcka ut sin hand – och den behöver inte sträckas långt, bara till korridoren intill. Men hittills har det knappt lyfts ett finger.

Jag syftar givetvis på Spri-klassen. Vi gamla KG:are vet inte särskilt mycket om denna klass, mer än att dess elever nyligen kommit till Sverige. Nyfikenheten är stor. Vilka är dessa ungdomar? Var kommer de ifrån? Hur mår de? Vad tycker de om att göra, äta, prata om?

Med förväntan har man trott att antingen skolledning eller elevkåren skulle presentera någon typ av information och initiativ, men hittills har inte mycket hänt. Med tanke på allt som dessa elever kan ha upplevt och allt som måste vara nytt här, är ömsesidig förståelse för varandras bakgrunder och erfarenheter en viktig början till vänskap. Dessutom har man ännu inte fått en uppstyrd chans att träffas och umgås mellan klasserna.

Ju längre tiden går, desto mer dras vi isär. Snart är det för sent att visa Spri-klassen hur varmt välkomnade de är. Det är tråkigt, inte bara för deras skull. Ett möte skulle ge vissa en väg in i samhället medan andra får en utblick ur den bubbla som är vardagen. Därför tjänar vi på det, var och en.

Vi är ungdomar, vi är nära, och vi är nyfikna. Tillsammans kan vi se till att fler människor slipper vara rädda. Allt som behövs är den där utsträckta handen – men den behövs nu.


By