SKA VI SNACKA STAR WARS?

By on February 16, 2018 in Columns

star wars

Först och främst: om det inte redan framgått så kommer den här artikeln att avslöja det mesta som händer i den nya filmen Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi. Jag rekommenderar verkligen inte att läsa vidare om du än inte pallrat dig iväg till salongen. Med det sagt är kommande läsning en grundlig analys av nästa inrättning i den evigt expanderande galaxen långt, långt borta. För jag kan ju inte vara den enda på KG som vill snacka Star Wars?

Så nu! Varför inte börja med den här gula texten som svävat bort i rymden varje tillfälle sedan 1977? Det jag inte kan undgå den här gången är att premissen är anmärkningsvärt snarlik seriens allra bästa episod – byt bara ut den här planeten de hastigt sticker ifrån (de nämner den aldrig igen) mot Hoth och upplägget är identiskt med The Empire Strikes Back. Ingen slump, såklart. The Last Jedi är ju nummer två i sin trilogi, och varför då inte återupprepa framgångsreceptet från 1980: den unga huvudpersonen som nyss har funnit kraften inom sig ska hitta ett sätt att tämja den, hen söker upp en gammal mästare som tvekar till att ställa upp som lärare på grund av den nu ondskefulle tidigare eleven vars härjningar läraren känner skuld för, samtidigt befinner sig vännerna i vild flykt från imperiet, sorry – jag menar First Order – med mera. Även om jag kan tycka att det är trist att koncepten är så fruktansvärt lika när det finns så många historier som ännu inte berättats kan man göra små förändringar på vinnande koncept för att få dem att kännas som fortsatta framgångssagor.

Här har vi däremot också ett av de stora problemen i Last. Medan Empire var en härlig varmrätt som mättade helt lagom så är Last ett kilometerlångt buffébord man tvingas igenom. Klart några rätter är goda – utsökta, till och med – men det blir för mycket! Last inbegriper sammantaget tre huvudsakliga parallellhandlingar som sedan flätas samman på slutet, Empire nöjde sig med att växla mellan Luke och The Millenium Falcon, och många filmer koncentrerar sig helt på ett enda spår. Det ska sägas att en film självklart inte blir bättre bara för att man bantar antalet karaktärer, men alla verk behöver en stringent disposition. Mycket av det som gjorde Empire grym var att man fick tid att fördjupa sig ordentligt i Lukes rädslor och funderingar kring sina krafter, och karaktären Han Solo gick från en fortfarande ganska dryg jäkel till en martyr för upproret. Men när Last placerar ut Rey och Luke någonstans ute i Tjotahejti för att göra allt som tog över en film senast, sedan klipper till huvudskeppet som blir beskjutet till bristningsgränsen ungefär varje kvart och dessutom skickar ut ett till skepp som vi tvingas följa genom ett märkligt Monaco för att sedan göra inbrott hos ondingarna (hur kan detta enorma uppdrag bara vara en parantes i den här filmen?!) blir det oundvikligen för mycket för att undkomma en deus ex machina-storm. För även i Last måste parallellhandlingarna knytas samman, och filmen får tyvärr sitt (anti-)klimax på en märklig saltplanet som förhoppningsvis kommer nämnas igen i nästa film. Manuset klipper av många skeenden för tidigt, vilket gör att när någon av filmens historier ska få sin upplösning känns räddningen ofta som forcerad och tagen ur luften. För att diskutera detta närmare tänkte jag gå in på vardera ett av filmens huvudspår i taget, för att se hur det nu kan leda till att The Resistance hinner fly ur den där gruvan på slutet.

En Deus ex machina är i film och teater en nödlösning, grovt förenklat. Begreppet kommer från Rom där pjäsförfattarna lät gudar ploppa upp på scenen och rädda huvudpersonerna när allt var som svårast. Detta medförde många lyckliga slut, men jag är inte ensam om åsikten att en historia är mer spännande om man vet vad som står på spel. Alltså: en film kan inte bara klämma fram en lösning från tomma intet – ska huvudpersonerna räddas ska det ske enligt filmens egen logik. Filmen bör på ett eller annat sätt ha visat att lösningen är möjlig på förhand så att när huvudpersonerna överlever ska man inte sitta där som ett jäkla fån. Ibland gör man ju det ändå, men det ska ändå vara möjligt att hänga med i svängarna. Till exempel: när Han Solo återkommer i slutet på A New Hope och skickar ut Darth Vader för att snurra lite är det inte en Deus ex machina, då filmen visat att detta är något karaktären Han skulle kunna tänkas göra. Vi har sett att han hatar imperiet, vi vet hur mycket han bryr sig om Luke och han fick uppenbart dåligt samvete när Luke klagade över att han stack utan att hjälpa till med att spränga Dödsstjärnan. Alltså är denna lyckliga vändning logisk enligt filmens regler, trots att Han kommer till synes från ingenstans.

Okej, var var vi? Jo, anledningen till att jag ägnar så här mycket rum åt romersk dramatik är att det kanske är under antiken Finn och Rose berättelse hör hemma – så fylld med konstiga nödlösningar är den. Visst, de skådespelar bra båda två och är söta tillsammans och så vidare, men gång efter gång räddas de till synes av gudarna. Hur tar de sig ur häktet? Tack vare att deras droid (som inte är lika cool som R2-D2) plötsligt kan övermanna vakterna och binda dem! När lärde sig droider det? Den där saken de rider på kan jag väl acceptera – hjältar brukar bli förvånansvärt bra ryttare när det är lägligt och nu får filmen en chans att krossa ojämnlikheten bokstavligt genom att pulverisera överklassens Monaco/Dubai-crossover – men sen haglar frågorna. Varför ska de avrättas på superstormtrooperns signal när det inte borde finnas något som hindrat dem från att bara bli halshuggna omedelbart? Hur överlever Finn och Rose kamikaze-kraschen och förblir på samma ställe medan alla soldater i hallen – vi såg hur fint uppradade de var med alla sina gevär – antingen dör eller flyger iväg långt bort? Och hur i helsike kan den där droiden obemärkt hoppa fem meter upp i en AT-ST och skjuta med den? Kan sådana ens styras av droider?

Jag vill inte vara negativ, men i Finn och Rose berättelse hoppas det över så många hajar att man börjar undra om det egentligen är Sharknado 6 som rullat igång av misstag. Vilket är synd, för det finns annars intressanta saker att hämta här. Klassperspektivet där de livegna barnen ställs mot casinogästerna är exempelvis nytt för Star Wars-universumet och dessutom väl placerat. För min del hade gärna mer av filmen fått handla om vad den fattiga mekanikern och avhopparen egentligen har gemensamt och hur de finner varandra, istället för att detta bara blir en bisats. Istället plågas vi i ytterligare en Star Wars-film av ett inbrott hos fienden som här dessutom inte leder någonvart. För den där spåraren de skulle stänga av, stänger de ju inte av och Leias ersättare hade ju en plan ändå. Men mer om det senare.

Och, barnen! Bara jag som fick hungerspelsvibbar? Visserligen är det ju ett beprövat filmknep – symbolen som jungiansk arketyp, en enande kraft mot förtryckarstaten. Men jag gillar det. Den folkliga revolten kommer väl antagligen i nästa film, men det hade varit intressant med mer sådant redan nu.

Vi kan gå vidare till det som faktiskt gett filmen sin titel, nämligen Luke och Rey på deras avlägsna ö. Här finns det mycket jag starkt tycker om, framför allt hur filmen faktiskt saktar ner något och vi får tid att utforska Reys kamp för att försöka förstå sina krafter och vem hon är. Det introduceras också en slags kommunikation jedis emellan, då Kylo Ren och Rey faktiskt står öga mot öga flera gånger, istället för att de bara telepatiskt kan viska till varandra som exempelvis Luke och Leia. Samtliga inblandade karaktärer skildras också väldigt trovärdigt vilket delvis är tack vare att de faktiskt får lite lugn och bakgrund. Men också på grund av skådespelet – att Adam Driver är grym som självupptagen goth-sith kunde jag anat, men Mark Hamill behövde tydligen bli en gammal Luke för att till slut visa sig vara en kapabel skådespelare, och Daisy Ridley gör också bra ifrån sig i en mindre originell roll.

Dock börjar det bli lite förvirrande sedan Rey hamnat hos den animerade superskurken. Jag har gjort min research – på Wookiepedia (hur kan man inte älska det namnet?), där det står att ett Force-bond är något som kan tränas upp i ett jedi-padawan-förhållande, och är en slags länk mellan folk med kraften i sig. Nu ska man ju verkligen inte behöva ett uppslagsverk för att se en film, men detta är ändå något som hyggligt framgår av kontexten i Last. Problemet är bara att den animerade superondingen säger sig ha skapat detta band mellan Ren och Rey. Påståendet kommer helt från intet, och även om essensen är att den onda mästaren precis som i The Return of the Jedi underskattar sin lärlings godhjärtade sida när Ren räddar Rey har vi ju återigen snubblat över en lite pinsam upprepning av de gamla filmerna. Som sagt är inte nytt lika med bra, men skulle det inte varit mer spännande om Rens och Reys kommunikation var helt deras egen? Då skulle inte bara deras relation blivit mer spännande, utan då är ondingen inte heller så patetisk att han efterapar kejsarens sätt att dö från Return.

Vi är framme vid Leias gäng, där jag på grund av Carrie Fishers bortgång trodde att vi skulle få se Leia dö på ett framtvingat sätt i slutet, men tack och lov hade jag fel. Nära var det dock, fast i hennes frånvaro är jag kluven. Jag tycker skarpt om rollprestationen av Laura Dern som inryckande befälhavare och slutlig hjälte – hon hinner på kort tid bygga upp en klart trovärdig karaktär som man kan ogilla och sympatisera med på flera plan. Men frågan är om hon inte behöver gå en grundkurs i internkommunikation. För nog är Oscar Isaacs Poe en uppkäftig idiot (hur kan han fortfarande jobba militärt, med hans allvarliga disciplinproblem?), men varför ägnar amiralen tid åt att förolämpa och provocera honom när båda parter skulle vinna på att förklara sina avsikter för varandra i max fem minuter. Jag kan köpa att Poe inte blir inspärrad utan endast degraderad för ordervägran trots att han orsakade enorma materiella och immateriella skador – han är ju trots allt en huvudperson vi ska heja på. Dock verkar det som om den enda anledningen till att Derns amiral inte kommunicerar sina klart genomtänkta planer bättre till besättningen är för att publiken ska vilseledas till att tro att hon är pantad eller rentav ond, för att framtvingat få oss att heja på Poes myterister. Myteriet hade ju däremot helt klart kunnat undvikas – och därmed hela historien, egentligen – hade bara alla inblandade tagit en snabbkaffe i kajutan.

Hjälp, vad den här filmen är lång, men nu har vi i alla fall nått fram till slutet. Snygg planet och så, men det hjälps inte när Luke ska in och rädda dagen. Det var ett tag sedan nu sedan jag såg Last, men jag kan fortfarande inte riktigt få grepp om dess oändligt stökiga avslutning. För att sammanfatta: Luke dyker upp i rebellägret, går ut och slåss, visar sig vara osårbar då han egentligen sitter kvar på sin ö och mediterar, rebellerna hinner fly, Luke försvinner. Enligt Wookiepedia projicerar Luke fram en bild av sig själv genom kraften, och det är tydligen så ansträngande att han till slut släpper taget om livet, men det duger inte för mig. Att Luke skulle ingripa på något sätt var uppenbart. Men spök-teleportering? Vad lägligt att vi får veta att det är möjligt precis nu!

Det finns också ett problem med själva kraften, för i tidigare jedi-kommunikation som vi introducerats för går det bara att kommunicera jedi till jedi. Nu har Wookiepedia så vänligt förklarat att det Luke utför är något helt väsensskilt, men även om vi antar det och bortser från det stora dramaturgiska sår det medför – borde inte egentligen bara folk som är mottagliga för kraften kunna se honom i slutstriden? Kraften har ju genomgående presenterats som någon slags nyplatonistisk buddhism där man måste arbeta hårt för att få sina nirvana-förmågor. Om Luke genom den här världsanden kan projicera fram sig själv på en annan planet, hur kan alla i The Resistance (förutom Leia), C3PO, och First Orders folk (förutom Ren) egentligen se honom om han är en del av ett kraftfält de har noll kunskap om?

Detta är tiomiljonersfrågan som hela slutet står och faller på. Den som kan ge mig en övertygande förklaring bjuder jag på fika på La petite France (de gör så himla goda grejer där!). Annars måste jag tyvärr kryssa i ”Deus ex machina” för den stora finalen på en av årets största filmer.

Sammantaget så lämnas jag med nästan fler frågor än jag hade innan filmen började, och det är rätt besviket jag måste konstatera att flera viktiga delar av filmen är så plottriga att de skulle kunna ha klippts bort. Jag tycker skådespelarna och regissören gör solida jobb med karaktärerna, men det känns som mycket potential försvinner när filmens berättelser om dessa karaktärer faller rätt platt. Det enda som tack och lov funkar rätt bra är som sagt jedi-spåret, och jag hoppas att den sista filmen blir smalare och mer fokuserad för att kunna leverera en trovärdig avslutning på den här trilogin.

Plus i kanten får dock Last för alla riktigt snygga miljöer. Även om det kanske inte finns någon poäng med att landa på en saltplanet där ett krispigt istäcke täcker den kristallklart röda markytan ser det ju hiskeligt coolt ut.

Sådär ja, nu har jag tyckt färdigt. Men är jag den enda som har åsikter kring Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi? Jag har sannerligen inte tänkt på allt – den här filmen är över två och en halv timme! Finns det någon Star Wars-debatt kvar att väcka till liv på KG 2018?


By