KÄRLEKENS DERIVATA 10:E DECEMBER

By on December 10, 2018 in Julkalender, Kärlekens Derivata

“Nästa, Fridhemsplan. Se upp för avståndet mellan vagn och plattform – när du stiger av.”. Paniken expanderar som ett hål i magen på Veronique. Hon är rädd, förtvivlad, ängslig, förbannad, äcklad och orolig på samma gång. Hon börjar känna sig snurrig, illamående och blek. Hon blundar länge och håller extra hårt i den gula stången på tunnelbanan. Det droppar något rött på tunnelbanegolvet och hon inser kort därefter att det är hon själv som blöder. Hon har bitit sig så hårt i läppen av nervositet att det blivit ett jack. Hon kliver av och får svårt att andas. Det känns som att hela helgen är påväg upp genom strupen. Hon hinner ta ett, två, tre steg innan hon kräks i papperskorgen på perrongen med händerna om den. Alla tittar på. Men ingen gör något eller säger något, civilkurage existerar inte här, och i just detta tillfälle är det väl passande. Veronique är alldeles kallsvettig och skäms, torkar sig med en Lambiservett runt munnen och spottar innan hon går upp mot skolan. Inte den bästa dagen att hålla en 8:20-lektion.

Hon hinner inte ta många steg inuti skolbyggnaden innan hon sitter inne på rektorns kontor – igen. Mrs. Carlton skjuter fram sin mobil med en bild. Det framgår tydligt att det är hon och Anne-Marie. Det krävs en viss nivå av dumhet för att inte se det. “I suppose that you could explain why this picture has popped up on almost all the class accounts around the school? I know that this happened outside of work, but it is rather unprofessional of you Ms. Silas, and this is not the first time that you’re in my office. Please explain yourself.” säger hon allvarligt. Hjärtat är i halsgropen och Veronique återupplivar sina teatraliska förmågor som legat latent sedan hon var tolv. “Oh, that, well, you see, Anne-Marie was really sad about her dog’s Charlie’s recent death, so we had a rather intimate goodbye and a friendly, short lived kiss – and that was it! This is most definitely taken out of context. I’m part Italian, so I’m used to that you know” säger Veronique med ett falskt skratt. “In that case, it is a very unfortunate situation that you’re in, Ms. Silas, but I will make sure to inform the students about what actually went down to ensure that the rumors will end.”. “That would be lovely, Mrs. Carlton” säger Veronique innan hon nickar tacksamt och smiter tillbaka ut i rusningstrafiken i Kungsholmens korridorer. Hon ställer sig bakom dörren innanför personalrummet och pustar ut av djup lättnad.

Det förödmjukande beteendet som hon får utstå av elever försöker hon borsta av så gott det går. Det hörs busvisslingar från stora klungor av ettor och någon frågar “när bröllopet är” och brölar. När hon är tillbaka i klassrummet efter att ha sprungit till kopiatorn med färsktryckta häften om astronomi ser hon bilden på hennes och Anne-Maries kyss på projektorn. Alla elever skrattar, gapar och uppståndelsen är enorm. Hon tvekar inte en sekund med att slå ur sladden ur datorn och höja rösten så att hon nästan skriker. “What. The. Actual. Fuck. Do you think you’re doing?”, hon låter frågetecknet hänga kvar i luften och hennes ord träffar eleverna som en flodvåg. “Have some bloody decency and manners for goodness sake.”, hon pekar på dem alla och borrar in blicken i deras ansikten. “Nothing, you hear me? säger Veronique pekande mot sig själv och mot de andra, “nothing happened between me and Ms. Pedersen, it was just some of you nutjobs who decided to photograph us without our consent when we kissed each other a friendly goodbye. I’m part Italian, you should be well educated enough to know some customs by this point. Now quit your naughty business and get back to work! Or else I might be throwing a pop quiz at you, and you wouldn’t want that, would you?” avslutar Veronique med ett skadeglatt skratt. Någon elev sväljer sitt vatten i fel strupe och hostar upp det.

Man kan höra en knappnål falla i fysikklassrummet och eleverna har lärt sig sitt.

Veronique tar vägen via Primo och Kronobergsparken för att ta sig till Fridhemsplan på vägen hem. När hon gått över gatan känner hon en hand som rycker i hennes kappa “Nick, Nick – kan du kan du være så snill og lyssna?”. Innan Anne-Marie hinner säga ett ord får Veronique Anne-Marie att hamna med ryggen mot brandstationens tegelvägg och med sitt pekfinger på hennes bröstkorg betonar hon med ihoppressade tänder att “jag kunde ha blivit av med mitt jobb. Jag fick säga att din hund ‘Charlie’, hade dött och att jag pussade dig hejdå – som en vän. Och att du behövde tröst…” säger Veronique frustrerat. “Du skulle ha sett vad eleverna gjorde mot mig, och hur mycket skit jag fick utstå idag…” hon tar ett djupt andetag, “om du ens har mage att säga något annat, så–”, “jeg förstår ju selvfølgelig alt, Veronique” understryker Anne-Marie empatiskt. “ Du har all rett å vare sur på meg, vi både hade drukket vin å öl, å jeg var litt forvirret, frusen å dum. Nå må jeg låta deg være i fred.” Anne-Marie lyfter på händerna och backar försiktigt undan. “Du får ha en fin måndag. Unnskyld för alt.” säger Anne-Marie vemodigt med tårar i ögonen, innan hon klappar Veronique på axeln, vänder klacken och tar elevernas väg till tunnelbanan.

Veronique känner ett tryck över bröstkorgen hela vägen till spärrarna. När hon gräver efter sitt SL-kort i sin tygkasse hittar hon en lapp. Hon vecklar ut den, sneglar på den förvirrat och ser att det står:

“The thing is to understand myself … the thing is to find a truth which is true for me, to find the idea for which I can live and die.”

“Therefore, each person must choose. Terrible is the battle, in a person’s innermost being, between God and the world. The crowning risk involved lies in the possession of choice”

 

– Soren Kierkegaard

PS. With love comes truth. 

Tåget mot Farsta Strand anländer och luften blåser omkring hennes hår, hela hennes kropp hamnar ur balans och det pirrar till i magen. Hon ser sig omkring på plattformen, och inser att den som skrivit denna lapp inte är här.


By