KÄRLEKENS DERIVATA 5:E DECEMBER

By on December 5, 2018 in Julkalender, Kärlekens Derivata

 

Onsdag, den 5:e december

“The half-life of the majority of the isotopes that we’ve covered so far should be on the formula sheet, and this calculation should take less than three seconds to make”. “How many percent of Uranium-238 remain after 2.25 billion years?” frågar Veronique, hon tittar ut över klassrummet, tar tiden på sin klocka. Efter tre sekunder räcker en stor majoritet upp handen. Karl får ordet. “Well, of course it is fif–” och avbryts av en elev som sitter allra längst fram varje lektion. “It’s actually fifty percent, Karl, not fifteen, maybe you should’ve gone to KGV instead?” säger Suzanne spydigt. “Is your name Karl, Suzanne? No, I don’t think so. You didn’t even let him finish his sentence” uttrycker Veronique i sitt försvarstal mot Karl.

“Okay, so where have larger levels of iodine-131 and caesium-134/137 been discovered? I don’t expect you to know this” säger Veronique. De flesta i klassen viskar och tittar på varandra, men en hand är kvickt uppe i luften och knäpper med fingrarna. Det är Suzanne. Veronique börjar vissla och låtsats som att hon inte ser hennes hand i luften. Plötsligt säger en dunklare, äldre röst “California and the pacific I believe” – det är Paolo som stått och tjuvlyssnat vid dörren. “Sorry, I didn’t mean to disturb – can I borrow you for a second?”. “Yeah, sure”. Suzanne stönar för sig själv och håller extra hårt i krucifixet på hennes halsband.

“Nicki, I just wanted to tell you that there’s an afterwork party at 17:20 tonight, Mr. Bjork has all the details. See you, I’ve gotta run” säger Paolo, och klappar Veronique på armen. Hon nickar och ler. Det är fem minuter kvar av lektionen och Veronique skriver  hastigt upp veckans läxa på tavlan. Någon tar bild och skriker “klasschatten!” – men de flesta har redan packat ihop sina saker och vissa stormar ut utan förvarning. Karl är dock vänlig nog och med sitt smickrande leende säger han att “they’re serving pancakes today, Ms. Silas, and since it’s already 12:20, hopefully you understand”.

Veronique stannar kvar i klassrummet och bockar i närvaron, och innan hon hunnit blinka ser hon att hon har fjorton minuter kvar av sin lunch. Hon springer ner och slänger i sig sin matlåda i personalmatsalen. Bo pratar på ivrigt och försöker ha en debatt om det armeniska folkmordet, men Veronique förklarar att hon verkligen “ måste hinna på toaletten, du får ursäkta mig”  innan hennes nästa mattelektion med engelska samklassen, där hennes kusinbarn Anton går. Som tur är, har de inte samma efternamn, så de flesta vet inte att de är släkt.

Hon behöver vila huvudet lite från alla skrikande körelever i trapporna och alla gapiga ettor, så hon smiter in på toaletterna utanför gympasalen på våning tre, på rekommendation av hennes kollegor. Veronique rycker upp dörren och ser två elever som står och hånglar. Hon kan inte låta bli att spärra upp ögonen och stänger dörren försiktigt, hon är förstummad. Det var Anton och… Suzanne. Hon hoppas att inte att de hann se henne.

Incidenten hänger kvar som ett spöke i frontalloben på henne. Den ockuperar majoriteten av hennes tankar och smittar av sig under AW:n. Alla andra är inne och spelar biljard. Men Veronique sitter på den frusna trappan utanför baren med neonskylt, när Bo kommer fram. Han slår sig ner och fortsätter att prata där de avslutade sist. Veronique tar en klunk av sin 35-kronors öl och kollar sin mobil. Hon ser att hon har 13(!) missade samtal från Alma, hennes storasyster och Antons mamma.

Hon inser i den stunden att hela skolan nu vet vad som har hänt, och att en majoritet nu fått reda på att hon är Antons moster.

Veronique suckar, och med Bos plädering i periferin tar hon ett djupt andetag och tittar upp mot kvällshimlen.


By