KÄRLEKENS DERIVATA 8:E DECEMBER

By on December 8, 2018 in Julkalender, Kärlekens Derivata

Det står “Anne-M fadder” på den vibrerande displayen. Hon är Veroniques lärarfadder, engelsklärare och ska hjälpa henne med att stifta bekantskap med Skolplattformen, Unikum och informera om interna lärarrutiner och oskrivna regler. Veronique lyfter på luren och hör en entusiastisk dialekt… som är norsk. “Hei Veronique! Så hyggelig å høre din stemme! Vi møter hverandre på Indigo om 20, ikke sant? ”. Anne-Maries stämma går nästan upp i falsett när hon uttalar hennes namn. Det blir mer av ett “Nick”, som hennes syster Alma brukar säga. “Hej Anne-Marie, ja det stämmer, jag ser fram emot det!”. “Greit, ser deg snart,  hejsvejs!” säger Anne-Marie innan hon lägger på luren.

Det är svalt på Götgatan. Veronique tittar på sin klocka och småhuttrar trots plusgraderna. Indigos neonskylt lyser upp den grå gatan som är täckt av decemberregn. Cyklister svischar förbi i sådan hastighet att hennes kappa flyger upp till höfterna och täcks av slaskvatten. Innan hon ens hinner gapa i chock ser hon en vinkande gestalt som ler ända ut i kinderna. “Hei, Hei!”. “Det er du som er Veronique, väl?” – Anne-Marie har lärt sig en del svenska under sin tid på skolan, så hon mixar. “Du må unnskyld min Snorska” säger hon skrattande när hon skakar Veroniques hand. Handslaget är stabilt. De går in till baren som är fullsmockad. DJ:n håller på att rigga sin setup, och de båda beställer varsin Jul-IPA. När de slagit sig ner på träbänkarna med vintagekuddar bredvid surdegspappor och influencers, bryter Veronique tystnaden med ett skratt. “Jag måste erkänna att jag förväntade mig att du skulle vara medelålders med tanke på ditt namn”, varpå Anne-Marie slår knytnäven i bordet och säger att “nei, nei, jeg er faktiskt 90”. Hon skojar såklart, de är lika gamla. Det glittrar om Anne-Maries ögon och den blöta gardinluggen lägger sig filmiskt längs med hennes ansikte. Hennes naglar är sådär Mia Wallace-röda och hon trummar rytmiskt med dem samtidigt som hon berättar om hur vissa lärare snattar klassfika från personalrummet, om hur mycket de avskyr Killergame för att elever alltid gör sig illa, och om Kungsholmens framtid som attraktiv skola nu när Anna Whitlock har öppnat. Hon scrollar lite fort på Teams och Unikum på sin mobil för att visa hur “the basics fungerer”, men de båda intresserar sig mer för varandra än för formalia och arbetslag.

“Veronique, ditt hår er så morsomt! Jeg elsker denne oransje färgen! Så fantastisk!”. “Kan du inte berätta mer om deg selv? Jeg er veldig nyfiken.” säger Anne-Marie på sin entusiastiska snorska. Veronique pläderar om hur hon tack vare “Good Will Hunting” och historien om Alan Turing  blev inspirerad till att satsa på att undervisa i fysik och matte. Hennes utlandsstudier i Hong Kong motiverade även henne till att söka sig till en internationell och mångkulturell miljö. Hon berättar även hur hon upplever att “det finns så jäkla mycket potential i våra förorter, så många intressanta och fina barn som verkligen behöver bra lärare och som kan blomma ut när de får rättvisa resurser” och att skolan ska symbolisera hopp, inte svek. “Det der med ditt white savior complex och Good Will Hunting er en sån klisje – men jeg elsker å höre hur passionerad du er kring læreryrket ändå!”.

“Det är självklart oerhört synd att skolan totalrenoveras, men annars hade jag inte hamnat på Kungsholmen, och ärligt talat så är det något speciellt med den platsen. Den blir som ett andra hem, och alla elever, lärare, traditioner blir ett klister av gemenskap” tillägger Veronique. Anne-Marie vilar huvudet på sina händer och nickar fascinerat. “Ja, sjelv er jeg fra Oslo och flyttade hit för å studere till lärare… jeg har bare elsket den svenske kulturen från the ‘get go’ och känt något oförklarligt drag till den, kansje för att den er så nära den norska. I Sverige är man dessutom så mån om engelskan, i norge är månge så anti… vilket er trist för meg som elsker engelska”.

”Hur har dina förste veckor på Kå-Ge varit då?” – “Du anar inte vilken berg- och dalbana dessa veckor på KG har varit. Häromdagen såg jag min systerson hångla med en av mina elever på en olåst toalett utanför gympasalen. ”Det var.. – “minst sagt peinlig” fyller Anne-Marie in och skrattar. De skålar och dricker upp sin tredje öl. Klockan är redan 23:47 och de båda har söndagsrättningar att ta tag i. De promenerar till Skanstull i nattvädret som är en hybrid mellan regn och snö. Anne-Marie snubblar fram på gatplattorna med sina stövlar och nästlar sig in under Veroniques arm. “Jeg röker ikke egentligen, men nu er jeg litt vild och gal” mumlar Anne-Marie med sin Camel mellan mungiporna. “Har du eld?” frågar Anne-Marie och blinkar med ena ögat. Cigaretten är fastlåst mellan underläppen och hennes glugg. Veronique nickar jakande och tänder den. Hon drar ett så djupt bloss så att det trillar ned aska på Veroniques kappa. “Åh nei, unnskyld, fan också” svär Anne-Marie samtidigt som hon torkar bort askan från kappan. Hon tar en för laget och torkar av smutsen på sin egen och tittar på Veronique. “Du er en så hyggelig figur” skrattar Anne-Marie.

Hon trycker in cigaretten i munnen på Veronique och knäpper hennes kappa “du kan inte stå där å fryse som en pingvin”. Hon virar varsamt om Veroniques halsduk runt hennes hals, tar ur hårnålarna ur hennes uppsättning så att det apelsinfärgade håret åker fram och värmer hennes huvud. Vid detta laget har Veronique fimpat cigaretten med sin klack. Anne-Marie smeker Veroniques kind och böjer ner huvudet – och kysser henne. Veronique blir först chockad, men ändå puttar hon inte bort henne. Hennes läppar är varma och hon smakar rök. Hon har underdoft av vanilj och syren. Veronique ställer sig på tå och lägger armarna om henne. De står där i flera minuter medan regnet får håret att bli stripigt och platt, och kläderna blir blöta, värmer deras kroppar varandra. Just nu skiter de båda fullständigt i allt runt omkring och alkoholen flödar som en lava i frontalloben. “Kan ikke du följa med hjem til meg på en kopp te?” viskar Anne-Marie bedjande. Plötsligt bländas de av flera mobilkamerablixtar och hinner inte urskilja gruppens ansikten innan de hör tonårssulor som rusar iväg. Helvete.


By