KÄRLEKENS DERIVATA: FINALAVSNITTET

By on December 25, 2018 in Julkalender, Kärlekens Derivata

Hon vrider sig i 90-centimeterssängen och stryker hans hår. Idag är det julafton. Hon har honom liggande tätt mot ryggen och med armarna omfamnade runt hennes midja. Hon ser en glimt av vintersolen – den första på länge, och kan inte låta bli att le mjukt. Hon somnar om, och när hon vaknar är han borta, men kvar ligger en lapp där det står “lovade att hälsa på mormor vid 12 och släkten kommer över vid 14:30 – tusen tack för igår! <3 Mvh din inte länge hemliga beundrare”.

Veronique såg sig själv som förloraren i utlottningen av vem som skulle arrangera årets personaljulfest den 23:e. “Hur ska jag klämma in mellan 15 och 100 personer i min lilla lägenhet?” tänkte hon surt. På julavslutningen hade hon fått en bukett och ett tack-kort av Ricky, som nu stod uppe på Stringhyllan, samtidigt som hon rörde om i rödbetssalladen och putsade sina alldeles för få ölglas. På facebookevenemanget hade nästan alla bland personalen svarat “kanske” – varav det nu, endast en halvtimme innan festens början började dyka upp ett dussintal meddelanden om vinterkräksjuka, magsjuka och influensa. Veronique spärrade upp ögonen efter alla meddelanden och sprang genast och tvättade händerna i ren och skär panik. “Bara inte jag blivit smittad nu…” tänkte hon för sig själv.

Den första gästen är tidig. Klockan är 17:52 när det plingar på dörren, fastän tillställningen börjar 18:00. Med förklädet runt om sig och den allerstädes närvarande lukten av brända pepparkakor rusar hon mot dörren – där hon möts av Paolo, med ett torn av Annas pepparkakor (tack gode gud) i armarna och… ett obekant ansikte. “This is my fiancée, George” ler Paolo brett och nickar åt en stilig man. “Oh my god – you haven’t told me anything about him PB – so nice to meet you, I’m Veronique, but you can call me Nicki. Feel free to come inside. You’re a bit early, so there’s no one here yet.” hälsar Veronique med ett lite för långt, stelt handslag. “Det var därför PB hade så många skor i hallen” inser Veronique. Gråten är i halsen när hon inser att lapparna omöjligen kan vara från Paolo. Med en sådan där attraktiv och trevlig fästman skulle det aldrig vara möjligt. Hon biter ihop, nyper sig i armen och försöker komma till ro med det faktum att hon och Paolo hela tiden varit, men nu bevisligen är en imaginär ekvation – orimlig och orealistisk.

I bakgrunden hörs Frank Sinatras “Jingle Bells” och för att lätta på stämningen bjuder Veronique på en halvtom flaska cava som stått parkerad i kylen ett tag. Paolo och George skålar för Veronique och skrattar när de ropar “foeur persounaul djulfesten!” med amerikansk brytning.

Klockan är nästan sju, men ännu har ingen mer dykt upp. Veronique sväljer ner mandlar och russin med glögg, suckar, reser sig upp och börjar istället ta fram matlådor med vegobullar och brysselkål som hon kan donera till makarna-to-be Berroni. Plötsligt plingar det till på dörren.

När hon slår upp trädörren hinner hon inte se vem det är, innan en lång gestalt dunsar ner mot golvet. Det är Bo som ligger avsvimmad i trappuppgången. Bo blir inburen av sex händer och sätts på en köksstol. Han får en handduk med is i bakhuvudet och ett glas vatten med en Ipren.

Bo får plötsligt ett skrattanfall och förklarar att han haft jättelågt blodsocker hela dagen och att han var väldigt nervös inför denna tillställning – lyckligtvis är de bara fyra stycken (plus Sally). “Vi känner att det absolut inte skulle passa sig med ett återbesök på Sankt Görans dan före dopparedagen efter skridskoincidenten” säger Veronique oroat. “Hur känns det, Bo, har du ont någonstans?”. Varpå Bo bara ler och skakar på huvudet.

“Give the man some mulled wine and he will be absolutely marvelous!” ropar George ut i lägenheten och klappar Bo på axeln samtidigt som han drar med sig Paolo och försvinner ut i vardagsrummet för att hämta glögg.

Med smältande is rinnande nerför pannan drar Bo upp ett paket ur sin axelbandsväska. “Skynda dig – du måste öppna den innan de andra kommer tillbaka!” viskar Bo. Veronique ser sig omkring och sliter upp Akademibokhandelnpappret som hon känner igen.

Det är Sören Kierkegaards “Provocations”. Lapparna. Tajmingen. Placeringarna. Hon tappar boken på Bos fot av häpnad. Hon viskar “förlåt, förlåt, förlåt” och tittar upp på Bo som inte ger ifrån sig ett ljud. De är helt tysta och tittar på varandra länge. Blickarna är riktade på en punkt och deras bröstkorgar lyfter i samma tempo. Radiomusiken tystnar. Tiden stannar och snön klistrar sig mot köksfönstret. Alla pusselbitar faller på plats och likt gravitationens lagar åker deras huvuden närmre varandra och deras läppar möts. Som om det hade varit givet redan från början.

Paolo och George står med en fot in i köket, spärrar upp ögonen och tassar sedan förbi köket, ut i hallen, knyter skorna lite fort för att lämna de två nyfunna turturduvorna ifred. “Merry Christmas indeed” säger Paolo, “’tis the season” fyller George i samtidigt som de vandrar mot Gullmarsplan i den knastrande snön.


By